149 eller ens kan bestämma om och när en dylik beskrifning kommer till stånd, enär därtill fordras både ett mödosamt arbete och ej obetydligt med — penningar, må det icke anses olämpligt att äfven dessa blad här återgifvas. Hvem vet hvar de eljest kunnat hamna? a) Om vallackar. Vid det grufting, som hölls med Dalkarlsbergs tingslag i Vikersgården 1686 29/5, var landshöfdingen i dåvarande Nerikes och Vermlands lIän frih. Didrik Wrangel äfven tillstädes. Af protokollet vid samma tillfälle kan inhemtas, att Som bergsmännen lida stor afsaknad med många dagsverkens försummelse, i det de hafva vrenska hästar: ty förklarade hans excellens högvälb. hr landshöfdingen mycket rådligt vara, att hvar och en låter skära ut och vallacka sina hästar, och fördenskull förfrågades bergslagen om de det vilja göra, så ville han från Finland förskrifva några personer, som utan någon skada slikt skall förrätta, hvarmed detta gruflaget fann sig mycket benöjde. Detta ärende föredrogs jemväl vid öfriga gruftingen. Sålunda »påbjöds» vid Stribergstinget i Blexbölstorp 14/6 samma år att alla skulle hafva vallackar, »på det bergsmännen måtte slippa de många dagsverken som de i hästeskogslöpande skola använda». Någon tid härefter, 1687 29/1, hölls i Nora stad efter landshöfdingens befallning en s. k. gruftingsransakning med Nora och Hjulsjö bergslager, i närvaro af landssekreteraren Fredr. Schantz, bergmästare och bergsfogde samt 19 sexmän från de olika tingslagen. Bland annat, som förekom vid denna »ransakning», Tillsades sträng- och allvarligen samtl. allmogen, som ej ännu till datum efterkommit förra sommargrufvetingsresolutioner och sina vrenska hästar vallackat, att de tillkommande vår det hörsamligst efterkomma, helst som de trenne finnar h:s exc:s landshöfdingen från Österbotten förskrifvit, för den orsaken skull hit upp äro komne, sig beklaga att en del så motsträfvige finnas att ej vilja låta sina hästar vallacka, där likväl de allenast 1 daler kpmt för hvar häst bekommit och ingen ännu förolyckats. Consenterandes ock de bergsmän, som det redan efterkommit, att deras hästar äro dubbelt förbättrade, och de medelst det slippa använda så många dagsverken i hästeskogslöpande, dem de emellertid till K. M:ts intresses förkofring och sitt eget välstånd kunna emplojera; begärandes ock ödmjukligen bergsmännen, som vallackar hafva, att de som ännu hafva vrenska hästar, måtte imponeras dem ej i vår få utsläppa, på det de vallackarne ej måtte bortjaga eller i någon måtto sönderslå och förskämma, hvilket dem ock blef bejakadt, jemte tillsägelse af välb. hr bergmästaren, att där de vrenske någon skada göra, skall ägaren ej allenast vara obligerad skadan lagligen uppfylla, utan ock där ofvan uppå plikta, för det ej fullbordas hvad dem till nytta nu och framdeles kan lända. Hvilket allt högvälb. hr landshöfdingen dagen efter vid sin lyckliga ankomst från Stockholm vid Elfstorp bejakade; tillsäjandes ock bergslagen allvarligen, att den, som i vår sina hästar ej vill låta vallacka, måste hålla dem inne, att de androm ingen skada må tillfoga. .TDaå detta ämne icke vidare omtalas vare sig i grufve- eller häradstings-domböckerna, torde få antagas att den ifrågavarande åtgärden vann omedelbar och allmän tillämpning till bergslagens fromma så väl i fråga