155 Det visade sig emellertid ej vara möjligt att i hela sin utsträckning tillämpa dessa stadganden. Genom en k. resol. — »öfver Nora och Lindes bergslagers utskickades underdåniga supplik, hvarutinnan de beklaga sin stora nöd och trång, som genom kolsäljningsförbudet dem tillskyndas, särdeles dem som sjelfva inga ugnar hafva, eller vidt ifrån grufvorna äro belägna, och dessförutan ringa eller inga näringsmedel hafva» — gifven i riksens senat på Stockholms slott 1671 15/11, blef nämligen, efter omförmälande af ett genom en föregående resol. 1666 10/12 gifvet likartadt tillstånd, ånyo medgifvet, dels »att de, som vidt från grufvorna belägna äro eller ock inga egna ugnar och parter hafva, må till sitt uppehälles och sina utskylders nödtorftighet få, dock med måttlighet, sälja kol»; dels ock att »de, som så öfverflödig skog hafva, att de utan märklig skada något mera än högsta nödtorften fordrar, befinnas kunna kola och sälja åt hamrarne, hvilka eljest för kollösa skull berättas hvarken kunna tillhandla sig bergsmännernas tackjern eller de utgöra sin tionde, tull, krigshjelper och andra däraf oss och kronan tillfallande inkomster, och således skulle den ena med den andra om de icke inbördes få någorlunda räcka hvarandra handen i tillbörliga sakers köp och salu, lida nöd och undergång». Vidare heter det i denna resolution: »hvad den andra deras klagan anbelangar, att de äro sakfälde, pantade och pressade af bergmästarens son i orn Nils Knutsson, remitterar Hans Maj:t dem till dess Bergskollegium med nådig befallning, att det vid den tillstundande ransakningen låter tillika upptaga och sedan afhjelpa hvars och ens klagomål, eftersom bemälte kollegio åligger däröfver uppsigten att hafva. Emellertid vill Hans Maj:t att dem, som finnas efter ofvanbemälte vilkor vara befogade 1666 års så väl som denne vår nådige resolution till godo att njuta och allenast till gammal gälds betalning eller andra högnödige tarfver hafva sålt några kol, intet skall genom hans, Nils Knutssons, eller någon annans förfang och egenvilliga pantning därutinnan ske för när vid straff tillgörandes, utan så i denna saken i alla måtto af vederbörande medlat och med allmogen omgånget blifva, att både för det gemene bästa och hvars och ens nödtorft och välfärd isynnerhet, må alltid den försorg dragas, som billigheten och vår nådiga intention kan vara likmätig». Nyssnämde Nils Knutsson hade antagligen innehaft förordnande att sköta embetet för sin fader, bergmästaren Knut Larsson, och därunder tagit sig friheten att »sakfälla, panta och pressa» de fattige bergsmännen för brott mot kolförbudet. Sannolikt är det mer än en tillfällighet, att alla gruftingsprotokoll saknas för åren 1670—1674, och således äfven för den tid, som Nils Knutsson egenmäktigt utöfvade sitt domare-embete. Huruvida den antydda bergsransakningen medförde tillbörlig rättelse i de öfverklagade orättvisorna är icke heller kändt, då några handlingar därom icke kunnat återfinnas. Klagomålen upprepades emellertid vid nästföljande riksdag enligt hvad som kan inhemtas af följande utdrag ur »Kongl. Maj:ts nådige resolution och förklaring uppå de besvär och postulater, som dess trogne undersåtare uti Nora och Lindes bergslag igenom deras fullmäktige herredagsman 1 hafva insinuera och föredraga låtit; gifven Stockholm den 13 December år 1672», hvars 6:te punkt lyder sålunda: 1 Frans Torbjörnsson i Råskog, af Vikers-Ekestubbeslägten. Jfr Nor. arkiv III: 388 o. följ.