165 autydt, de forna bergsmanshemmanen äro numera på väg att öfvergå till — bolagsegendom. Ütg. vill dock hoppas att bergslagens invånare i allmänhet redan ha kommit eller åtminstone snart skola komma till insigt af den djupa sanning, som ligger i det gamla latinska ordspråket domus propria domus optima, det är på svenska uttydt, att eget hem är bästa hem, samt att, med anslutning härtill, man ock måtte erinra sig tänkarens och skaldens maning: Må ho som vill gå kring verldens rund: Vare herre och dräng den det kan1 Men jag står helst på min egen grund Och är helst min egen man. 1 e) Masmästeri och tackjernstillverkning. I den äldsta masmästareordningen 1638 6/11 omtalas hurusom kon. Gustaf Adolf inkallat främmande masmästare, hvilka voro i stånd att under ett dygn tillverka nästan dubbelt så mycket tackjern som de svenska. I följd däraf uppmanades bergmästarne tillse att okunnige masmästare afskedades och att duglige i stället tillsattes, som väl hade utlärt sitt embete. Bergsmännen borde ock beflita sig att anskaffa sådana blåsbälgar, som voro likformiga med de främmandes, så att genom elak blåsning både malm och kol icke måtte uppbrinna och förderfvas, hvarjemte de borde hålla sina barn och andra därtill, att de måtte tillbörligen lära sig de främmandes metod. Alla de som sålunda blifvit af godkända masmästare underviste, borde, sedan de väl utlärt sitt embete, af sina mästare taga afsked och lärobref, hvarefter de fritt fingo försöka sig vid bergsmanshyttorna. Bergmästaren skulle ock förut öfverenskomma med bergsmännen huru stor blåsbälgen skulle vara, icke tillåtande någon att blåsa med elaka eller dåliga bälgar; därför borde ingen bälgslagare uppslå någon bälg förrän bergmästaren eller masmästaren densamma granskat och proberat. Icke heller fick någon masmästare blåsa innan bergmästaren funnit honom skicklig därtill och att han hade goda bälgar. Den masmästare, som af okunnighet eller försummelse försatte någon masugn, så att den, efter att i 10 å 14 dygn varit i gång, måste öfvergifvas, skulle böta 40 daler och gälda skadan. Härjemte bestämdes ock huru mycket masmästare, uppsättare, hyttedräng och bokare skulle bekomma i aflöning. Slutligen, som man sporde att bergsmännen ofta buro elaka (= dåliga) kol i masugnarna samt lika mycket malm insattes på onda som goda kol, hvarigenom mången blåsning blefve förderfvad, och således den, som hade god redskap eller godt rede att bära i masugnen, måste ofta för hans skard, som hade elakt och odugligt rede, lida skada, så skulle masmästaren och uppsättaren noga tillse att härmed rättrådeligen måtte umgås, äfvensom att masmästaren allena regerade blåsverket och icke häruti rättade sig efter bergsmännen. Alla dessa föreskrifter upprepas i en förnyad masmästareordning 1649 6/7.2 Huru desamma tillämpades framgår i allmänhet af gruftingsprotokollen, hvilka stundom innehålla ytterligare, ganska noggrannt detaljerade bestämmelser angående ordning och hushållning vid hyttorna. Så- 1 Er. Gust. Gelens samlade skrifter I:. 211. — Jfr Nor. arkiv I: 441. 2 Jfr sid. 47 här ofvan.