167 Eftersom uti en stor del af bergslagerna äro inrättade träbälgar, och man utaf en god förfarenhet befinner dem mäkta nyttiga, och med fast mindre bekostnad att underhålla och bruka än de som af läder gjorda äro, hvilka lätteligen kunna förderfvas, brännas och söndergå, däremot träbälgarna icke allenast äro starkare och länge uthärda kunna, utan ock fast mera jern blåsa och tillverka; för hvilka nyttigheter skull vi gärna åstunda, att träbälgar på alla orter i bergslagerna och vid bruken måge inrättade, och läderbälgarna efter handen afskaffade varda. Vi äre alltså förorsakade vordne hr landsh:n här med tillskrifva och vänligen anmoda att han ville på behörligt vis bruksäganderne och bergsmännen uti Nora och Lindes samt Vermlands bergslager denna nyttiga intention föreställa, och dem öfvertala till att köpa eller eljest för lega skaffa sig be:de träbälgar; till hvilken ände tyckes oss vara godt om hr landsh:n någre gode män i bergslagen öfvertalte och pålade, de där beställa så många träbälgar i förråd, som efter handen i bergslagen och vid bruken kunde afnämas och behöfvas för lega eller köp, efter som hvars och ens tarf och lägenhet fordra kunde, förmodandes, när samma träbälgars nyttighet bergsmännen blifver kunnig, att de så mycket villigare och benägnare här till finnas skola. Det torde emellertid hafva gått skäligen långsamt med den sålunda förordade ändringens allmänna införande. Trettio år senare finner man nämligen, att, vid gruftinget i Bleksbölstorp 1686 14/6, »bergmästaren befallte det vid de hyttor, som strömmar och lägenheter funnos, skulle bergsmännen förskaffa sig träbälgar»; men bergsfogden invände däremot, att denne ortens malmart var så beskaffad att den ej »kunde gå» bättre med trä- än med läderbälgar, och anförde som exempel att vid Borns masugn, där träbälgar användes, resultatet af blåsningen ej blifvit bättre än vid andra masugnar, där man brukade läderbälgar; »vid Born hafva ock bemälte träbälgar tre gånger masugnen ikullblåst». Dylika exempel skulle naturligtvis verka hinderligt för nya och kraftigare bälgars anskaffande. Vid samma tillfälle blef ock »af välborne hr bergmästaren befallt, det de vid ingen hytta sig må fördrista något omärkt jern hafva, utan så laga att allt jern blifver märkt och ej för stort, utan lagom sönderslaget, vid konfiskation tillgörande». Denna befallning grundade sig dels på föreskrift i 1649 års jernbergsordning och dels på bergmästareinstruktionen 1669 26/11, hvarigenom bergmästarne ålades allvarligen tillhålla bergsmännen att märka sitt tackjern, vid äfventyr för dessa att med sådant straff varda belagda att det kunde tjena dem sjelfva »och androm till afskräck». Vid Stribergs och Nybergs grufting i Bleksbölstorp 1689 7/6 Befalltes närvarande grufvelag af hr bergmästaren att väl sjuda och handtera tackjernet, som till osmund utsmides, samt med sitt och hyttans bomärken påsättas, på det bergarterna efter förrättadt prof af vissa förordnade smeder kan åtskiljas, och de brottslige, som osmundsjernet bortskämma, med tillbörlig plikt afstraffas, som ock skall ingen osmundsloppa väga öfver 1 1/2 lispund högst; i annor händelse, där denna förordning missbrukas, blifver jernet konfiskation underkastadt, som ock tillbörligt straff och plikt påfölja, där någon härtill motvillig finnes, helst efter besvär om osmundsjernets illa handterande från hr Leijel inkomma.