168 Härmed torde åsyftas Adam Jakobsson Leijel, som utom Hammarby i Nora socken äfven ägde Rockhammar och Storbo m. fl. bruk i Fellingsbro, där isynnerhet osmundsjern från Nora bergslag blef användt i betydlig mängd till hvarjehanda manufaktursmide. Vid sistberörda grufting förekom äfven att Bergsmännen i detta grufvelag befalltes väl häla (härda) och afsvala sitt jern, samt sitt och hyttans bomärke därpå sätta, så framt för konfiskation de det vilja befria, som ock där hos ansades gifva bergsfogden tillkänna blåsningens begymnelse och slut; försummar någon detta, pliktas efter k. Bergskollegii förordning 50 daler smt. Vid ett senare grufting i Bleksbölstorp 1692 3/6 Upplästes äfven för detta grufvelaget den besvärsskrift, som en del af brukspatronerne hafva inkommit med öfver elakt jern, synnerligen osmundsjern, som uti denna bergslag skall tillverkadt blifva. I anledning af hvilken välb. hr bergmästaren noga efterfrågade om intet någon anten in- eller utom rätten kunde gifva underrättelse vid hvilka hyttor sådant odugligt jern tillverkas, hvaruppå man icke kunde erkålla något besked, utan ursäktade hvar och en sig, men ville derivera (afleda) skulden in uppå Grythytte och Filipstads bergslager, som om vintern föra till Nora en stor qvantitet af jern, som ej allt dugligt (vore), hvilket de förmena ej vara af god art, och när det hitkommer blifver det blandadt med detta bergslags jern, hvaraf sedan händer att vårt jern blifver förmedelst deras uti ett slätt omdöme. Så ehuruväl detta deras föregifvande synes intet vara olikt; icke desto mindre fann välb. hr bergmästaren tillika med rätten skäligt att sluta, att där bergslaget intet vilja efterlefva den resolution, som å grufvetinget a:o 1689 angående osmundssmideriet författader är, som innehåller att ingen osmund skall smidastill högre vigt än som ett lispund, och att hvar och en osmund med hyttemärket, hvarest den verkas, skall märkter vara, samt att den väl sjudas och kokas skall. så lärer man blifva föranlåten att alldeles förbjuda det grofva osmundssmideriet; skolandes för det öfriga vederbörande betjente väl hålla hand däröfver, att icke af någon oartig malm något jern skall tillverkadt blifva. Huruvida dessa bestämmelser, som äfven vid andra af ortens grufting upprepades, gjorde tillfyllest, är svårt att säga, då ingenting härom förekommer i de närmast följande gruftingsprotokollen. Det må dock tilläggasatt vid ett föregående ting i Bleksbölstorp 1688 31/5 »befallte hr bergmästaren, att alla bergsmän i detta grufvelag häla och afsvala sitt jern, på det orenligheten så mycket bättre må därifrån skiljas, och sålunda (blifva) till smide beqvämligare». Härmed må äfven jemföras hvad i denna fråga förekom 20 år senare, vid ett hammarting i Skärmarboda 1709, hvarom utförlig redogörelse på annat ställe blifvit Iemnad.1 Hvad särskildt osmundssmidet beträffar, synes detta hafva varit ganska allmänt vid denna tid, ehuru dock väsentligt minskadt mot fordom. Sålunda räknade Benoius, då han 1704 och 1705 upprättade sin stora karta öfver Noraskoga bergslag — hvarom mera framdeles —, gj mindre än 112 osmundssmedjor, däraf 8 vid Ringshyttan och 1 vid Ås. Antalet hade så- 1 Se Nor. arkiv I: 24, 25, 86.