169 lunda nedgått betydligt från 1624, då osmundssmedernas antal beräknades till 217.1 Möjligen var smedjornas antal icke alldeles lika med smedernas, men med den sjelfständighetskänsla, som var rådande hos forna dagars bergsmän, är det dock mycket sannolikt att hvarje osmundssmed helst ville vara herre i sin egen smedja. På gruftinget i Bleksbölstorp 1699 20/5 (bergmästare J. Ahlman): Förmantes samtel. bergsmännen att tillhålla sina barn, det de lära sig arbeta vid hyttorna, och att de intet taga främmande folk därtill, som intet förstå sig på deras hyttor och verk, emedan därigenom deras jern ofta kan blifva bortskämdt och således komma i förakt och vanpris, som dem sjelfva länder till största skada. S. d. Blef ock samtel. under dessa grufvelagerna sorterande hyttor tillsagdt, att de ändtel. och vid konfiskation tillgörande märka sitt tackjern, icke allenast med sjelfva hyttemärket, utan ock skall hvar och en vara pliktig att därjemte sätta sitt bomärke på det jern han i sina dygn tillverkar. S. d. förmantes masmästarne och uppsättarne att de allena regera blåsverket och icke regulera sig efter bergsmännens ordres utan tillse, att blåsningarne blifva med flit aktade; hvar annorledes sker och igenom deras försummelse någon skada förorsakas, då skola de vara förtänkte där till svara, och uppfylla bergsmannen sin bevisliga skada igen. Blef ock förbjudet vid 40 m℔ smt plikt, att ingen skall understå sig att mäta upp sin malm och kol utan masmästaren eller uppsättaren är med tillstädes, efter det klagades att här vid sker stort bedrägeri. — Och som det angafs för rätten, att en del af bergsmännen blanda flotsten ihop med Stripen och därigenom alldeles bortskämma malmen; dy blef vid 40 m℔ smt plikt förbjudet att ingen här efteråt skulle det göra. — Tillsades ock här vid masmästarne, att enär de finna något odugligt rede, så skulle de det intet uppblåsa förrän sexmännen detsamma besigtigat. Af föregående anteckningar torde man emellertid kunna bilda sig en ganska god föreställning om bergshandteringens ståndpunkt inom Ringshytte och närgränsande hyttelag vid 1700-talets början, således för 200 år sedan. f) Handelsrätt och tackjernspris. Vid 1664 års riksdag »besvärade» sig Nora bergslags allmoge »genom deras utskickade fullmäktige herredagsman», Anders Eriksson i Bleksböl, öfver det förköp, hvartill Nora borgare och »förskottskarlar»2 gjorde sig skyldiga, »i det de, när bonden om fredagsaftonen inkommer (üÄäll staden), sig tillhandla det mesta och bästa, så att, när torgtimmarne infalla, meste delen är upphandladt och många således till sitt bergsbruks uppehälle intet bekomma». Härigenom nödsakades bergsmännen att köpa sina varor af borgarne, hvilka, så väl som förskottskarlarne, »oförmärkt tillfoga dem stort förfång med sin hemliga handel, tvärt emot hertig Karls bref af d. 25 Maj 1597 och k. resol., 1 Om Noraskog II: 345. 2 Egentligen förläggare, som drefvo förlagsrörelse med bergsmännen och lemnade dem förskotter på sina tillverkningar. De kallades ock »knappekarlar», emedan de, såsom herremän, begagnade knappar i sina rockar, då bergsmännen däremot begagnade häktor.