235 dylikt. I detta särskilda fall nämnes icke om Anders Timansson fortfårande skulle få behålla sin bostad eller ej. Det förra var dock troligast och han torde äfven utan vidare haft rätt till vedbrand och gårdfång. Så mycket är dock visst att någon framtida tvist om vare sig det ena eller andra synes icke hafva förekommit — åtminstone har någon anteckning eller handling härom icke återfunnits — och detta förhållande torde bättre än alla loftal vittna därom, att gammaldags tro och heder ändå i regeln gjorde sig gällande mellan våra förfäder inbördes, ja vida mera än de nutida ättlingarna kunna skryta med. Vid Noraskoga hösteting 1717 10/9 förekom bland annat följande angående en mindre skogseld vid Holmshyttan: S. d. Efter uttagen stämning af skogvaktaren Bengt Holm infunno sig Holmshytteåboerne, gifvandes tillkänna att Lars Olsson i Holmshyttan d. 24 sistl. Juli skall hafva påtändt en hop buskar, som af hans nya åker blifvit afröjde, hvarvid han skall hafva brukat all försigtighet, som efter förordningen vid sådana tillfällen är anbefaldt att iakttaga till förekommande af skogseld; men igenom det att elden legat fördold i jorden, är utom allas förmodan mer än 14 dagar därefter, näml. den 9 Augusti elden löskommen uti Holmshytte skog och därsammastädes afbrändt efter hållen besigtning ungefär skogen till 21/2 stafrum ved, bestående af smal ungskog och värderad till 7 1/2 daler kpmt, hvilken afbrände skog intet allenast Lars Olsson utan ock de andra åboerne i Holmshyttan äro ägare till; denne vådelden är genast om natten emellan d. 9 och 10 Augusti blifven af grannarne utsläckt. Lars Olsson närvarande kunde intet förneka att denna vådeld haft sitt ursprung utaf hans svedjande till åkerrödning. Resolutio. I anseende därtill att vådelden intet kommit lös, förr än så lång tid efter svedjandet, som ransakningen omförmäler, som ock att Holmshytteåboerne intyga att Lars Olsson vid åkerrödningens antändande brukat all möjlig försigtighet, finner häradsrätten skäligt, det bör Lars Olsson för denna antände vådelden i anledning af 1664 års skogsordning och dess 24 § böta 20 mark smt, samt efter värderingsmännens utsago ersätta skadan till sina bygrannar med 7 daler 16 öre kpmt. Om förenämda försigtighet ej blifvit iakttagen, hade böterna sannolikt blifvit vida högre. På gruftinget i Kåfalla 1717 8/5 Förekom hyttefogden Lars Olsson vid Holmshyttan och begärde afsked ifrån bem:te sin befattning, hvilket grufvetingsrätten fann skäligt honom att bevilja, och i stället förordnades Per Andersson vid Bälsjöbodar; det vederbörande uti bem:te hyttelag hafva sig att efterrätta. Den förordning angående antagande af masmästare och öfriga hyttearbetare, som antogs vid gruftinget i Kåfalla 1718 14/3, finnes omtalad i det föregående (sid. 196), hvartill således hänvisas. Vid samma tillfälle Uppropades (hyttefogden) Per Andersson på Holmshyttan (boende vid Bälsjöbodar) med samtl. dess grannar kärande till sex- och nämdemannen Hans Larsson på Kaåfalla, för det han undandragit sig att betala de byggnings- och reparationsomkostningar, (som) de uppå Holmshytte masugn och dess till-