261 Holsta grufva är för 3 år sedan påbegynd af vissa hyttelagare, och sedan de afrymt jorden till 2 f:rs djup hafva de anträffat malmklyftan, hvarefter en sänkning är gjord, som nu är 2 f:r djup, men längden från söder till norr 7 f:r och bredden 12/3 f:n. — Bottnen består af malmkolfvar med smala gråbergsstrimmor hvart om annat blandadt. Grufvan arbetas i 24 delar, hvilka i sommar fått 40 lass malm på delen, hvartill åtgått 6 lisp. krut och 6 stafrum ved inalles. Malmen är försvarlig och utan oart, går dock icke gerna allena. Uppfordringen af malm, jord och gråberg sker med handbårar på därtill lagda bryggor; vattnet afhålles genom en handpump. Det här omförmälda uppfordringssättet af malm och gråberg medelst handbårar torde få anses såsom det äldsta och mest ursprungliga vid ortens grufvor, på samma gång detsamma otvifvelaktigt var det mest tunga och arbetsamma för arbetarne, då allt godset ur arbetsrummet skulle bäras upp till jordytan. Att ett dylikt uppfordringssätt icke gerna kunde användas så snart grufvan kommit till något afsevärdt djup, är ock alldeles påtagligt. Först blef det en s. k. handvind och vid ännu större djup en kran, som kommo till användning, för att därefter i sin ordning ersättas med en hästvind, afsedd för en eller flera hästar. Längre hade gruftekniken vid medlet af 1700-talet ännu icke kommit. Samma var ock förhållandet med vattenuppfordringen. Man började med s. k. slängkosor — urholkade trädskopor — för att därefter öfvergå till handpumpen, då man medelst handkraft pumpade upp vattnet ur arbetsrummen. Vid tilltagande djup aflöstes det tunga och tidsödande arbetet härmed af ett slags vindspel för körkraft, som i sin tur småningom blef en verklig plåga för de arma dragare, i regeln hästar, hvilka skulle därtill användas. Där belägenheten sådant medgaf, blef man ock angelägen att genom utförande af konstbyggnad för vafttenkraft så vidt möjligt underlätta den i regeln alltid besvärliga och kostsamma vattenuppfordringen, som ökades mer och mer i samma mån grufvornas djuplek tilltog 1. Redan 1720 hade man vid grufvor i Nora bergslag begynt använda krut till bergsprängning. Det gick emellertid ganska långsamt innan det gamla sättet medelst bränning eller s. k. tillmakning med ved alldeles upphörde. Under flera årtionden framåt begagnades både krut och ved om hvartannat eller i förening. Först under senare delen af århundradet blef krutet uteslutande användt för berörda ändamål, hvarom ock flertalet grufverelationer lemna talrika vittnesbörd 2. Af domboken vid Klacka-Stribergs grufting i Ringshyttan 1731 29/4, § 6, kan inhemtas att Bergsman Erik Olsson Vester på Skrekarehyttan inkom för rätten, uppvisandes ett köpebref af d. 5 Januari 1730, hvarmedelst Sven Nilsson på Fogdhyttan till honom upplåtit och försålt 1/4 uti Lilla Svartbergsgrufvan emot betalning af 4 skepp. tackjern eller 60 daler kpmt; anhållandes Erik Olsson att samma köp honom till säkerhet i protokollet måtte intecknas och konfirmeras. Och alldenstund rätten hade sig bekant, att säljaren Sven Nilsson 1 Angående de första konstbyggnaderna för vattenuppfordring inom Nora bergslag, se Noraskog III: 22, 29—31, 39. 2 Jfr ock Noraskog III: 387.