266 Huru bastigt emellertid en, som det syntes, fördelaktig grufva kunde förändras, kan man finna af den 1750 23/12 afgifna bergmästarerelationen, hvari sistnämda grufva beskrifves på följande sätt: Gamla Lämåsegrufvan är 11 1/2 famn djup under kranen. Malmen, som står uti öster och vester, var nästledit år ansenlig, näml:n 7 f:r lång och 4 dito bred, men har i år så aftagit, att den allenast finnes uti alnsbreda ränder emellan gråbergsskölar, som allestädes uti botten visat sig. Uti bägge gaflarne har man någon malm att lita uppå, som i den èstra är 10 f:r hög ifrån botten upp i dagen, samt 2/3 f:n bred vid jordbrynen och 3 dito vid botten. Men malmen uti vestra gafveln kan denna gången ej rätt beskrifvas, efter den till någon del ännu ligger betäckt med varp. Grufvearbetet har skett på 151/4:dels hela delar, uppå hvilka man vunnit, à 90 lass på delen, tillsammans 1372 /2 lass malm, af samma torrstensslag, som den förenämde Stripebergsmalmen är. — Till bergsprängningen hafva uppgått 8 lisp. krut, men ingen ved använd. Vattnet afhålles med handpumpar. Denna grufvas glansperiod var således stadd i aftagande, men arbetet fortsattes dock ännu någon tid, ehuru närmare underrättelser därom saknas. I den samtidigt med nämda årsrelation afgifna s. k. riksdagsrelationen, jemväl af Tuhnberg, heter det om densamma att Stora Lämåse jerngrufva, uppå Ringshytte kronobergsmanshemmans ägor, har, efter mutsedel af den 17 Oktober 1746, ånyo blifvit stäld under arbete, och utvisa de inkomna årsrelationerna, att äfven den 1 gifvit både god och ymnig malm. Hultagrufvan, omtalad redan 1661 och arbetad åtminstone 1715 (jfr sid. 190) samt jemväl 1740, hvilket år gruffogde härstädes finnes antecknad i mantalslängden, synes därefter ha legat öde, enär den ej finnes uppräknad bland de i 1740-talets relationer såsom arbetade omförmälda grufvor inom Nora bergslag. Detsamma är äfven förhållandet med Elgaberget, hvilken grufva förut finnes angifven såsom föremål för något mindre betydande arbete år 1715. Däremot är Glifsegrufvan flerstädes beskrifven i 1740-talets relationer, såsom varande belägen på Ringshytte ägor. Det är möjligt att den först upptagna sänkningen härstädes legat i ägogränsen mellan Ringshyttan och Fogdhyttan, samt att denna omständighet gifvit anledning till det antagandet, att grufvan skulle vara belägen på Ringshytte område. Hon säges »ifrån urminnes tider legat öde», hvilket yttrande torde få anses innebära, att grufvan ej varit arbetad på ett 50-tal år, i allmänhet den längsta tidsperiod som det menskliga minnet kan sägas med någon säkerhet omfatta; och då denna grufva icke finnes nämd i någon af 1600-talets relationer, lärer dess första upptagande ej kunna hänföras tidigare än till 1680-talet, möjligen till omkring år 1690. Hon beskrifves emellertid i Tuhnbergs relation af 1744 22/12 sålunda: Glipse grufva, äfven uppå kronogrund och Ringshytte ägor, är en gammal skärpning, som ifrån urminnes tider legat öde, tills om sommaren år 1741, då, uppå därtill erhållen mutsedel under den 30 Maj samma år, hr 1 Likasom Stora Svartbergsgrufvan i nuvarande Stribergsfältet.