275 tades. »Hjelpedagsverken» kallades de, hvilka vid vissa arbeten fordrades till biträde åt de ständiga arbetarne. Dessa grufarbetare städslades som vanligt tjenstefolk, att för betingad lön »gå i grufvan» från våren till hösten (mikaelitiden). För det arbete, som gjordes däröfver eller längre in på hösten och som kallades »öfvergång», erhölls särskild ersättning. Arbetstiden, som i nästföregående »författning» var bestämd till 14 timmar, nedsattes ganska snart till 12, räknadt från kl. 6 om morgonen till kl. 6 om aftonen, men i regeln fingo arbetarne så kallad dagorka, eller ett beting som skulle uträttas, antingen att borra en viss längd i berget, att lasta ett visst antal burkar malm eller gråberg för uppfordringen o. s. v., hvarigenom arbetet förrättades med raskare fart och vanligen slöts 2 à 3 timmar tidigare än eljest. Då, likasom än i dag, lydde den allmänna regeln att när man skulle »gå på dagsverke», borde man uträtta så litet som möjligt eller med andra ord utmärka sig för möjligast högsta grad af — lättja. Vid bergsting i Nora 1757 25/5 klagade bergsfogden L. F. Bergström däröfver, att i bergslagen »inritat» sig den oseden, att arbetarne oupphörligt stegrade sina anspråk på aflöning, utan allt afseende på bättre eller dyrare tid att uppehålla sig, eller på grufarbetets större eller mindre besvärlighet. »Då detta sjelfsvåld vore så mycket skadligare som det gåfve anledning till lättja hos arbetarne, hvilka kunde erhålla tillräcklig arbetsförtjenst genom jemförelsevis ringa arbete, så att de gingo fåfänga hvarannan eller hvar fjerde vecka och därigenom äfven lockade tjenstedrängar att öfvergå till samma bekvämliga lefnadssätt, samt bergshandteringen, som fordrade träget och jemnt arbete och mycken flit, blefve eftersatt, idkarne däraf utblottade och tackjernet omsider på sådant sätt omåttligen stegradt utan någon nytta för bergsmännen», så stadgade bergstingsrätten omedelbart, vid nämda tillfälle, dels, emedan bergsmännen sjelfva genom otidigt stegrande sins emellan gåfvo anledning till det öfverklagade oskicket, att den, som utöfver en viss här nedan omförmäld gräns höjde arbetslönen vid den grufva, hvari han vore delägare, skulle böta 20 daler smt; dels att det grufhjon, som fordrade något öfver den bestämda taxan, jemväl skulle böta nyssnämda belopp; och dels att gruflönen skulle vara lika i hela Nora bergslag, och utgå antingen med 120 daler kpmt jemte städsel för den vanliga arbetstiden — från valborgsmessan till mikelsmessan — eller ock skulle hvarje arbetsdag betalas med 1 daler, då hjonet likväl ej skulle vara berättigadt att därjemte fordra sko-, mjöl- eller matskottspenningar, eller dylika varor in natura. Om lönen betingades i penningar under det sålunda stadgade maximibeloppet, skulle det vara tillåtet att tillika öfverenskomma om nyssnämnda persedlar, dock ej högre än att 2 par skor, 2 lispund mjöl och 2 daler i matskott skulle gifvas eller tagas, vid enahanda vite. Slutligen stadgades, att ett grufhjon ej skulle drista sig att under arbetstiden genom tredska eller försammelse af något dagsverke tilltvinga sig ökning i lönen. Förbrytelse häremot skulle straffas med böter af 2 daler smt för hvarje dag samt skyldighet därjemte att fullgöra det försummade dagsverket. Som den uppmärksamme läsaren behagade finna, utgjorde bergstingsrättens ifrågavarande »förordning» i verkligheten ett försök att reglera förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetstagare beträffande grufarbete, på samma gång man äfven åsyftade att förekomma aller hindra hvad som