317 sig däröfver besvärade det uppå deras hytteskogar, som näst intill landsvägen äro belägne, dem skall tillfogas stor skada därmedelst att så väl skog som kol och kolbränder olofl:n utur skogen skall borttagas, med annan åverkan, hvilken esomoftast förspörjes; anhållandes de att ett slikt olaga förfarande, till deras skogs befredande, måtte vid vite så väl för Nora stads invånare som andra, hvilka med slik åverkan kunna beträdas, varda förbjudet; alltså finner bergstingsrätten skäligt förber:de åboers och bergsmäns hytteskogar i helgd lysa och vid 20 daler smt vite förbjuda, därtill den skall vara förfallen, som på ett eller annat sätt befinnes dem däruppå något olaga intrång och åverkan göra; hvilket här å tinget kungjordes och lemnades än vidare å behörig ort vederböranderne till efterrättelse att publiceras. Angående de senare eller åverkansmålen må följande domboksutdrag från gruftinget 1726 10/5 meddelas: S. d. Kärade unge Anders Ersson på Ås, genom dess hustru Katarina Andersdotter, efter fullmakt af d. 12 April sistlidne, efter han är bortrest, till borgaren Anders Persson Svart i Nora angående oloflig åverkan, som han förl:n vintras på kärandens skog skall föröfvat, hvarföre påstås plikt med expenser. Uppå Svartens vägnar berättade dess moder hustru Kristina Flick, att dess son icke skall kunna infinna sig, efter han huggit sig i benet och däraf skall hafva men; men förklarade sig öfver käromålet på Svarts vägnar efter fullmakt af d. 9 hujus, att han icke skall olofligen huggit någon ved på kärandens skog, utan påstod att Anders Ersson gifvit Svart ett lass, hvilket han affört, men hustru Katarina benekade sådant, yttrandes att dess man icke skänkt henne eller dess son någon ved, utan påstod vidare att Svart därföre måtte plikta, begärandes att de inkallade vittnen Erik Hansson i Tappedamstorpet och hustru Karin Persdotter på Skofthytte ägor, hvilka uppå bägge parternes begifvande utan ed afhördes; berättandes 1:o Erik Hansson, att i förleden vintras har han sett borgaren Svart och Viberg på Anders Erssons skog om en afton taga ett lass björk- och alved, hafvandes tillfrågat dem huru de komma att taga därstädes någon ved, då Viberg svarat att han af Anders Ersson därtill hade lof, men Svart har yttrat sig: jag har intet lof, Gud nåde mig så visst, hvilket han för Anders Ersson omtalt, som på tillfrågan utlåtit sig att sådant emot dess vilja och vetskap vore skedt, samt att han aldrig gifvit dem tillstand någon ved borttaga. 2:o Hustru Karin gjorde med den förra enahanda och till alla delar lika berättelse; lade allenast det till att borgaren Viberg skall varit stor i munnen när de af henne och Erik Hansson om vedens borttagande tilltaltes, hvilket Erik Hansson jemväl på tillfrågan sedan tillstod sannt vara. Sedan dessa vittnen voro afhörda, anförde hustru Flick vidare, att hon gifvit sin son Anders Svart, som icke är borgare, utan i bröd hos henne, befallning att fara på Anders Erssons skog och hemta ved, efter hon därtill skall haft lof, begärandes att saken måtte uppskjutas till dess Anders Ersson kommer tillstädes, som därtill icke skall kunna neka. Sist fordrade käranden i expenser 15 daler kpmt, hvarefter, och sedan protokollet var uppläst, parterne afvistes, men hustru Flick kom strax in och påminte, att Erik Hansson icke skall bort till vittne admitteras, efter han angifvit detta hygge hos Anders Ersson. Men rätten lät henne förstå, att det vore nu för sent anföra något jäf emot honom och således klandra rättens i dy mål lagl:e förfarande, sedan hon sjelf erkänt honom för ett lagl:t vittne, och han i följe däraf är vorden afhörd. Sedan blef vedlasset af sexmännerne värderadt till 2 daler kpmt.