336 noga öfverse alla nödiga materialier af sten, ler, bål- och ankarjern, att allt ägde sin tillbörliga styrka och godhet, samt i tid och af egen drift underrätta hyttelaget hvad som felade och som borde anskaffas. Vid sjelfva byggnaden skulle han noga efterfölja den föreskrift och ritning, som, i anseende till alla större och betydligare nybyggnader vid hyttorna, af öfvermasmästaren honom meddelades. Härvid borde ibland annat i allmänhet iakttagas, att i masugnspipan från ställmuren till uppsättningsmålet icke måtte brukas »stäckre» (kortare) stenar af godt eldfast slag än till 3 qvarters längd, men af mindre eldfast sten icke under 5 qvarter, och att masugnsbrösten förbundos väl och med försigtighet, antingen genom hvälfning eller med båljern, af hvilka det understa borde vara väl starkt, och det öfversta af smidt jern; och skulle vid alla nya hytte- eller masugnsbyggnader sjelfva pelarne uppdragas af sten. »Tager masugnen skada, antingen af svag och illa lagd grund eller annat bevisligt fel i byggnaden, skall stegresare därför stå i ansvar. Stegresaren njuter sin betalning antingen genom dagspenning eller på beting, allt efter som han med hyttelaget eller masugnsägaren åsämjas kan; men kunna de sig därom icke förena, lägge bergmästaren dem emellan, hvad skäligt pröfvas kan, efter tids och orts beskaffenhet.» Hyttedräng antogs af masmästaren med masugnsägarens eller hyttelagets vetskap och samtycke. Sitt lärobref fick han af åldermannen mot afgift af en daler till embetslådan och en daler till åldermannen. Därefter skulle han vid nästa bergsting eller embetsmöte aflägga hyttedrängsed. Hyttedräng fick ingen blifva med mindre han hade loford om nyktert och beskedligt lefverne samt ägde nödig kroppsstyrka, så att han till alla delar kunde blifva skicklig till de göromål som tillhörde en masmästare. Hyttedräng skulle ock visa sin masmästare lydnad och troligen (troget) umgå med vaktningen. Slaggen skulle han vid utförandet skilja i tvänne hopar, nämligen hakslaggen, eller den som innehade jernkorn och genom stampning kunde tillgodogöras, i en särskild hop, från den rinnande odugliga slaggen. Timade skada genom hyttedrängs försummelse eller olydnad, ansågs han därför på lika sätt som angående masmästare var föreskrifvet. Med uppsättares antagande, lärobref, afgiften därför och eds afläggande tillgick på enahanda sätt som med hyttedräng. Uppsättaren var skyldig att icke mottaga någon illa rostad och bokad malm; att hålla hvart slag för sig i särskilta lårar; att påsätta däraf å sina vissa ställen i ugnen så många tråg (= laggfat) eller skoflar som masmästaren förordnat; att icke föra på ugnen stybbe eller otjenliga kol, och därhos noga tillse att icke heller andra gjorde skada vid uppsättningen, samt i öfrigt gå masmästaren med all hörsamhet tillhanda, och det allt, så kärt honom vore att undgå plikt och ansvar, som här blifvit sagdt, om medelst hans förvållande ugnen varder försatt eller elakt jern verkadt. Förmenade uppsättare att masmästaren gjorde oriktiga eller egennyttiga anstalter om malm- och koluppsättningarna, skulle han gifva masmästaren det genast beskedligen tillkänna, i närvaro af hytteägare eller betjent, och var då utan ansvar. ; Som med hyttearbetares antagande icke på alla ställen gick ordentligt tillväga, och vid en del bergsmanshyttor icke ens vissa hyttedrängar och uppsättare utan ofta oerfarna personer därtill nyttjades, så skulle alla