337 masugns- och hytteägare vara förbundne att vid nästa bergsting, sedan denna förordning blifvit kungjord, både gifva förteckning på sina hyttearbetare och uppvisa deras undfångna mästare- eller lärobref. Den arbetare, som icke fanns vara därmed försedd, skulle af bergmästaren tillhållas att vid embetsmötet uppte vittnesbörd om sitt förhållande, ställas till förhör och, efter befunnen skicklighet, förses med mästare- eller lärobref. Därefter skulle icke någon låta sig bruka, samt masugns- eller hytteägare icke nyttja någon som stegresare, ställ- eller masmästare, hyttedräng eller uppsättare med mindre han på vederbörligt och nu föreskrifvet sätt blifvit antagen och godkänd, vid 10 dalers plikt så väl för arbetaren som masugnsägaren eller hyttelaget. Skedde det ändå och skada däraf hände vid blåsningen, hade masugnsägare eller hyttelag ingen rättighet att hos sådan obehörig hyttearbetare söka ersättning. Till rostbränning och bokning borde helst nyttjas sådana »ämnen» eller personer, som hade lust och allvar att fortfara med masmästare- eller hyttearbete. De tider hyttearbetare icke voro sysselsatta vid den hytta, där de voro i ständig tjenst antagna, kunde de med masugnsägarens eller hyttelagets vetskap och minne brukas vid masugnsbyggnader eller ock vid blåsningar på de ställen, där brist vore på arbetare. Felade dem utväg till sådan förtjenst, och de icke hade eget jordbruk, som kunde gifva dem syssla och föda, skulle masugnsägaren eller hyttelaget förse dem med något annat arbete, hvarför de af masugnsägare borde njuta betalning som andra bruksarbetare, och af hyttelaget sådan dagspenning som i orten vore vanlig. I fråga om hyttearbetares aflöning stadgades, att ålderman skulle uppbära som årlig lön af hvarje masugn och hytta 4 daler vid besigtningen. Kom ej ålderman till masugn eller bergsmanshytta det året bläsningen gjordes, erhöll han därifrån ingen lön. Masmästare vid bergsmanshyttor skulle af hyttelaget, så länge blåsningen påstod, njuta 1 daler om dygnet samt fri kost, och för ställets inmurande särskildt 8 daler. Hyttedräng och uppsättare erhöllo 20 öre hvardera; en rostbrännare 14 öre, samt en bokare, som tillika förde malmen ur rosten 12 öre, allt för hvarje dygn, jemte fri kost under den tid de således arbetade vid hyttan. Slaggtegel skulle hyttelaget betala med 2 daler för hvarje hundrade, hvaraf masmästare och hyttedräng togo hälften hvardera 1. Vidare föreskrefs att om hyttelag gaf eller masmästare tog tackjern i betalning för sitt arbete, som då var brukligt på en del ställen, eller om arbetslönerna stegrades högre än här ofvan vore stadgadt, »plikte hyttelagare så väl som arbetare hvar sina 20 daler, och tackjernet, eller den högre betalning, som arbetaren uppburit, vare förfallen till bergslagens fattigkassa». Men på det tackjernsblåsningarnas uppkomst i bergslagerna, både till ägarnes båtnad och allmän nytta, desto bättre måtte befordras och tillika de masmästare och hyttearbetare njuta skälig vedergällning och uppmuntran, som framför andra om arbetet sig beflitat, så, i fall efter slutad blåsning vid hyttan skulle befinnas, att tillverkningen om dygnet öfver hufvud räknadt bestigit sig något högre än förut varit vanligt utan att sådant till alla delar kunde tillskrifvas rikhaltigare malmslag än de som tillförene vid hyttan blifvit nyttjade, om hvilket allt, jemte 1 Alla värden beräknade i silfvermynt, med 32 öre på hvarje daler, som motsvaras af 50 öre i nutidens mynt. Noraskogs arkiv. 1v. 22