438 och slagg på ett käranden tillika med sexmannen Sven Erlandsson fillhörigt jordstycke, förekom, slutade parterne, uppå gjord föreställning, med hvarannan, att emot det så väl sexmannen Sven Erlandsson som Erik Ersson genom sin hustru uppläto hyttelaget att uppå det omtvistade stället afstjelpa sindret hädanefter, utfäste sig hyttelaget, att i 4 år årligen gifva 1 skepp. tackjern, efter hvars och ens byggnadsdel, hvilken förening stadfäst blef, och uppå anhållan ett vite af 20 daler smt utsatt för den, som så ovuligt sitt sinder afstjelper, att hyttebäcken därigenom på minsta sätt blifver fyld. Denne Erik Ersson var nämligen gift med aflidne Olof Larssons enka Stina Andersdotter och disponerade således det norra halfhemmanet, under det Sven Erlandsson innehade det södra, af hemmanet n:r 1 Ringshyttan. Af föregående protokoll framgår emellertid med önskvärd tydlighet, att marken till det ursprungliga s. k. norra sinderstalpet af hyttelaget blifvit inlöst för 4 skepp. tackjern från nyssberörda hemman, ett förhållande hvarom man lefvat i okunnighet — åtminstone ett århundrade. Vid bergstinget 1778 13/4 innehåller domboken, i § 50, att Sexmannen Sven Erlandsson i Ringshyttan, Nils Olsson i Bälsjöbodar och Lars Hansson i Holmshyttan hafva till pågående ting lagligen låtit instämma bergsmannen Lars Nilsson vid Ringshyttan, med påstående, att betala eller återlemna en lika god limstensränna, som den han vid kärandernes (imstenssmedja afhuggit och borttagit, och ersätta rättegångskostnaden. Utaf det som anfördes, inhemtade bergstingsrätten att Sven Erlandsson för någon hemmansdel i Bälsjöbodar och de öfrige käranderne äro innehafvare af den limstenssmedja, som nu är i fråga 1, och att desse äfven bestredo Lars Nilsson den andel han också häaruti ville sig tillegna; till bevisande af hvilken svaranden nu inkallat vittnena gamle Anders Persson i Bälsjöbodar och Erik Nilsson vid Nyberget, som båda på kärandernes begifvande hördes utan ed, och kunde icke annat påminna sig än att Lars Nilssons fader ägt någon del i limstenssmedjan. Slutligen kommo parterne genom rättens bemedling så öfverens, att enär käranderne åter uppbygga denne förfallna smedja så förband Lars Nilsson sig att förfärdiga en försvarlig ränna, hvarefter Lars Nilsson öppet är lemnadt utföra den rättighet han till limstenssmedjan tror sig äga och käranderne honom bestredo. Ytterligare drag af den processlystnad och envishet, som utmärkte vissa hyttelagare, återfinnes i domboken vid bergstinget 1778 13/4, § 68, där det heter: Alldenstund sexmannen Sven Erlandsson i Ringshyttan icke varit närvarande vid den besigtning, bergsmannen Lars Nilsson därsammastädes den 18 Mars sistlidne, genom sexmännen Jakob Olsson i Blexberg och Karl Persson i Skofttorp anstält på det kolhus, Sven Erlandsson skall uppbygt för nära till Lars Nilssons, hvarvid han skall afsågat trolskon och mullrån i hörnet af Lars Nilssons kolhus, hvarom till detta ting stämdt blifvit: fördenskull kan bergstingsrätten, emot sexmannen Sven Erlandssons begifvande, icke anse den omnämde besigtningen såsom någon grund, efter hvilken bergstingsrätten härutinnan kunde lemna dess yttrande, utan pröfvar att en ny syn i sexmannen 1 Jfr sid. 247, punkt 6 här ofvan.