457 MuncktELL, i sitt herdaminne öfver Vesterås stift, upptager Magnus, hvilken nämnes i ett bref 1459, såsom den förste kyrkoherde i Nora, men tillägger, att det icke är säkert om denne Magnus hörer hit eller till Norberg. Nora pastorsserie är emellertid medelst föregående bref ökad med ett nytt namn, hr Ödmund, som visserligen blir den förste säkert kände kyrkoherden i Nora, utan att därför kunna sägas vara den allra förste; ty Noraskogs församling, som bevisligen fanns år 1314 och då ansågs vara en af de förmögnare bland Nerikessocknarna, blef sannolikt bildad i slutet af 1200-talet — möjligen något senare än grannförsamlingen Lindesås — efter att förut ha legat till Nerikes-Kil, ett förhållande, hvarom både urgamla traditioner och andra omständigheter gifva åtskilliga vittnesbörd. Men namnen på kyrkoherdarne under Noraskogsförsamlingens äldsta tidsskede känner man icke och de torde äfven förblifva okända. En ”predikarebroder” i Nora 1462. En Junidag år 1895 hade jag nöjet att från en af våra mest kända bibliotekarier (märket H. W.) mottaga en breflapp, hvari meddelades, att i Upsala universitets bibliotek förvaras en handskrift, innehållande latinska predikningar, med dessa slutord: »Finitus est iste liber a. d. MCDLIX 2:o in festo reliquiarum post f- hora quasi quarta et hæc in parochia Noraskogha. In nomine omini Amen.» »Häraf synes — tillade brefskrifvaren — att man redan 1462 gjorde böcker i Noraskog! Boken kom därifrån till Vadstena klosterbibliotek och konfiskerades till Upsala i Carl IX:s eller Gustaf Adolfs tid.» När jag någon tid därefter råkade brefskrifvaren, lydde, efter vederbörlig tacksägelse, min första fråga: »Hvad hette den märklige prest, som redan under medeltiden gjorde böcker i Noraskog?» — »Det minnes jag ej», blef svaret, »det får du ta’ reda på sjelf.» — »Nåja, det går väl för sig; jag är ej alldeles ovan vid slikt.» — »Ja, jag vet det, lycka till!» Härmed slöts samtalet. Mer än en gång har jag sedermera tänkt resa till Upsala och närmare undersöka det ifrågavarande prestaminnet, men andra vigtigare göromål ha städse lagt hinder i vägen, och slutligen glömde jag bort hela saken. En vacker Junidag 1901 däremot behöfde jag för enskild angelägenhet besöka en anförvandt, boende 10 kilometer norr om Upsala. Jag reste dit från Stockholm; ärendet var snart uträttadt och vid 12-tiden var jag åter i Upsala, strax efter det middagståget gått till Stockholm. Jag hade alltså fulla 3 timmar att vänta innan nästa tåg afgick; hvad skulle göras under tiden? Att se på staden, roade mig icke alls, ensam och under en brännande Junisol. Att besöka någon af mina få Upsalabekanta tilltalade mig icke heller. De kunde vara bortresta och om någon händelsevis skulle råkas hemma, komme man antagligen — olägligt. Då, just då, slog mig som en blixt tanken på förenämda bref. Nu var det retsamt att icke ha den lilla breflappen till hands... Om jag ändå, på vinst och förlust, skulle gå till biblioteket?1 »I dylika lokaler plär det vanligen vara svalt och behagligt under sommarvärmen; får jag ej reda på det jag önskar,