Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Kung Helge och Sigrun Sköldmö». Berättelse af Otto von Schantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en bår sammanflätad af friska grenar, buro en, som det
tycktes sårad eller död man. En hemsk aning uppsteg i
hennes själ, och hon satte sig förintad ner på en bänk,
och dolde, högt snyftande, det bleka ansigtet i sina händer.
Tysta buro de in båren till henne; men hon hörde intet,
tills en sakta hviskning af hennes namn nådde hennes
Öron. Hon störtade upp med ett ångestrop, och skyndade
fram till den döende Helge, höljde hans anlete med
kyssar och klagade högljudt.
»Vår kärlek», hviskade Helge matt, »var för djup och
ren för att länge få tillhöra denna verld, och vår lycka
för stor att ej förtryta onda andar. Loke smög ett
förrädiskt råd i din broders öra, och hans spjut träffade mig
under jagten. Allfader vinkar mig nu till sig i Valhall,
der han bland kämparne redt mig ett rum. Der skola
vi åter snart träffas, Sigrun, och der lefva lyckligt och
sällt; ty der bor ej svek och afund, och der skall vår
kärlek åter blomstra med friska färger; ty der är det hem,
hvarifrån Sjöfne utkastar den gnista som tänder
himlaflamman i menniskohjertat. Till dess farväl min fagra
sköldmö.» Han tryckte hennes hand och allt var slut.
Med ett högt anskri föll Sigrun ned vid hans sida.
»Sigrun det höfves dig ej att så klaga vid hans bär.
Du bör ej glömma att han var din faders och dina
bröders baneman. Jag har uppfyllt min pligt, då jag
ut-kräfde hämnden på mördaren; aftorka dina tårar, och
glöm den bleknade», uppmanade hennes dystra broder.
Men hemsk och kall reste Sigrun sig upp. Vanvettet
hade lagt sin iskalla hand på hennes panna, och förvridna
voro ren de bildsköna dragen. Blek och infallen var den
nyss så friska och blomstrande kinden, purpurn hade flytt
från de nyss så svällande läpparne, håret föll stripigt och
rakt öfver hennes axlar, ögats eld var släckt, och blicken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
