Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bronsåldern ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
lera, och kitteln hade, der den stod, blifvit bränd, och af sot och tjära eller furu-
harts svartfärgad och fast”). På marken vid vestra sidan, tätt vid altaret, stod ett
6 fot långt, 3 fot bredt och 1 fot djupt tråg (eller likkista) af svart bränd sand-
haltig lera och med 3 tum tjocka väggar.- I detta tråg låg skelettet af ett obrändt
lik, med hufvudet åt vester och fötterna åt öster mot altaret "?). Hr Lisch anta-
ger, säkert med rätta, att nämnda upphöjning varit ett offeraltare: att det största,
åt vester belägna, varit inrättadt för att derpå lägga slagtoffret med hufvudet öfver
kitteln; på den östra delen (exaefadox) stod offerpresten (eller prestinnan) och höll
svärdet, hvarmed han afhögg hufvudet, så att blodet rann ned i kitteln. Tråget
anses hafva varit för att mottaga den offrades lik.
Hela denna inrättning stämmer också, såsom Hr Lisch anmärker, fullkomligt
öfverens med Kimbrernas sätt att offra sina krigsfångar, efter hvad Strabo om dem
berättar (Lib. VII, kap. 2 Paris. uppl p. 244) """), Men jag betviflar icke att ju
samma bruk, att offra krigsfångar, äfven fanns hos Phenicerna; ty både de och
Kimbrerna hade i grunden samma kult, ehuru den benämnes med olika namn: hos
de senare kallas den Druidkult, hos de förra Baalskult. Äfven finna vi att inne-
hället i högen vid Peccatel och teckningarna i grafven vid Kivik äro så vida sam-
tidiga, att de tillhöra samma kulturperiod. Icke heller kunna vi betvifla att ju
bronsvagnen som fanns i Peccatelhögen och den som funnits i sydöstra Skåne, till-
hört en och samma kulturperiod och samma kult, och att de varit använda, lika-
som de pheniciska i Jerusalem, att deri två de vanliga brännoffren; ty de offrade
ej alltid menniskor.
I anledning af hvad jag sid. 29 anfört om tolkningen af månfigurerna på 6:te
stenen, vill jag tillägga följande: om tolkningen af dessa figurer är riktig, så må-
ste ännu i södra Sverige förekomma spår efter Mångudinnans både namn och dyr-
kan; och detta är verkligen förhållandet. Hvad hennes namn beträffar, så förekom
hon i forntiden, på de ställen der Baal dyrkades, under namn af Baltis eller Beltis
(den qvinliga Baal eller Bel). Detta namn genljuder hos oss i benämningen Balti-
ska hafvet (mare balticum T) (Östersjön); Stora och Lilla Belt; äfven Belteberga och
andra lokalnamn i Skåne erinra om samma Beltis. Och hvad hennes dyrkan be-
träffar, så veta vi att, der denna naturgudinna, under hvad namn hon också dyr-
kades (som Beltis, Aschera, Mylitta, Kybele, Neith, hvilken äfven kallas magna ma-
ter, eller mater dedm iw. m., den qvinliga alstringskraften i naturen) och hade sitt
’) Månne ej äfven af blod?
’’) Här erinras man om Babyloniska bruket att ligga den döde i en sarkofag af brändt ler. J. Braun
Deutsches Mus. 1860, 2, p. 583.
"""’) Att Kimbrer bott i södra Sverige och haft Druidkult (Baalskult) under bronsperioden, har jag redan
anfört i förra uppl. af Ur-invånarna VI:te kapitlet.
+) Namnet är gammalt och träffas redan, som benämning på en ö (Baltia) hos Xenoph. Lamps. för om-
kring 2000 år sedan.
Nilssons ur-invån. I:dje uppl. d
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
