Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bronsåldern ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
ter kännedom om tennländerna i vestern, och äfven vär brons härstammar från
samma tennländer — ty sjelfva hafva vi intet tenn — så kunna dessa bronssaker
vara oss tillförda i en forntid, hvarom vi ej kunna göra oss en redig föreställning.
Vid detta tillfälle kan jag ej underlåta att gå våra undersökningar litet i förväg
och erinra om ett faktum, som, ehuru ej nog releveradt, förtjenar vårt synnerliga
begrundande, nemligen att oaktadt den stora mängd af bronssaker, som hos oss upp-
gräfvas ur jorden och som antyda en på sin höjd varande, och småningom afty-
nande kulturperiod, hvilken således under en lång tid måste hafva funnits, så har
man dock icke i någon enda af våra Sagohäfder, hvarpå Skandinavien är så rikt,
träffat ett enda ord, icke ens en antydning om ett bronssvärd eller annat brons-
vapen. Detta måtte väl bevisa att bronsperioden ligger tillbaka i en mycket afläg-
sen tid, och dertill att den hufvudsakligen tillhört en främmande folkstam, som för-
svunnit utan att efterlemna mundtliga traditioner. De enda minnen som ännu lefva
bland folket från denna aflägsna tid, äro de religiösa, hvilka, enligt sin natur, all-
tid äro de mest sega och uthålliga. Bevis derpå skola framdeles lemnas.
Deremot sakna vi icke exempel att flintpilar, som man ansett vara äldre än
bronsen, omtalas i våra Sagor: men det är icke svårt att bevisa att den s. k. sten-
åldern går igenom hela bronsåldern och sträcker sig långt fram i jernåldern. Dock
härom på sitt ställe.
Således hafva vi följt Phonicerna till Tennöarna söder om England. Men vi
kunna äfven spåra dem vida längre åt norr, nemligen upp vid vestkusten af Europa
i Nordsjön. Tacitus omnämner (German. XXXIV.) -att enligt ett gängse rykte, ännu
på hans tid Herkulis stoder varit qvar på något ställe vid Oceanen. Redan af det
föregående hafva vi blifvit öfvertygade, att hvar helst Herkulis stoder funnits, hafva
de blifvit byggda af Phenicer, till lättnad för deras sjöfart vid kuster och inlopp
af floder. Det är derföre af stor vigt för vårt ämne att söka, om möjligt, bestämma
stället, der dessa Herkulis stoder ännu på Taciti tid varit qvar. Af sammanhanget
se vi att Tacitus talar om trakterna kring Rhenflodens utlopp. Han uppräknar flera
folkstammar och bland dem Friserna, som bo kring Rhenen ända till oceanen, och
omsluta dessutom omätliga insjöar, som romerska flottorna genomseglat. Nu veta vi
att dessa dåvarande omätliga insjöar hufvudsakligen varit sjön Flevus, som genom haf-
vets inbrott, förorsakadt af vestkustens småningom eller ryckvis skeende sänkning, ge-
nom en bred öppning från hafvet, blifvit förvandlad till en djup hafsvik, Zuider Zee.
För att med sina skepp inkomma i sjön Flevus, lät Drusus germanicus, som anförde
detta tåg mot Germanerna, gräfva en kanal dit från Rhen, och derifrån utförde
han i Nordsjön en flottilj, passande att kryssa i de grunda vattnen vid kusten. På
denna flottilj gick han med sina trupper till utloppet af Ems, der han ernade göra
en landstigning (år 12 f. Chr.), men den för Romarena obekanta, oförmodadt inträ-
dande ebben hindrade hans föresats och nödgade honom att återvända. Utloppet
af Ems var således det längst i norr belägna ställe vid vestkusten, som Drusus be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
