Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bronsåldern ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
sökt. Tacitus fortfar i sin berättelse, att ”Drusus germanicus icke saknade djerfhet,
men att Oceanen hindrade honom att undersöka så väl den, som Herkules; och se-
dan har ingen försökt”.
Häraf ser man att det varit Taciti mening att, om ej Oceanen hindrat Drusus,
utan han kommit längre upp åt norr, så skulle han der hafva träffat Herkulis stoder ").
Då nu intet annat folkslag än Phenicerna byggt sådana, så bevisar minnet
om dem ännu på Taciti tid, att i en redan då Jängesedan förfluten forntid, Pheni-
cer drifvit sin handel och upprest sina vårdtorn, kanske sina gudars bildstoder, för
att utvisa segelleden åtminstone så långt upp vid Europas vestkust som till Ems,
eller rättare ännu längre åt norr. Detta synes alldeles obestridligt, ehuru det till-
dragit sig så lång tid tillbaka, att det redan på Taciti tid var blott ett rykte, af
hvilket Tacitus sjelf enligt hvad han derom yttrar, påtagligen ej rätt förstod egentliga
betydelsen. Äfven detta innehåller ett icke ringa bevis för bronsperiodens höga alder
här i Norden — och derpå har jag, äfven i det föresående, sökt fästa uppmärksamheten.
Sedan det blifvit ådagalagdt, att Phenicer verkligen drifvit handel längs kust-
trakterna af det vestra Europa, så vilja vi nu framlägga de bevis, som för oss äro
tillgängliga, för att lära känna med hvad slags handel de sysselsatte sig här.
Af Strabo (III. 5, Paris. uppl. I. p. 145, 11) underrättas vi att Tennöarna
(Kaootcoides) voro tio till antalet och lågo nära hvarandra; en af dem var obe-
bodd, de andra bebodda af folk, som buro långa svarta rockar, hvilka räckte ned
till hälarna, med gördel kring lifvet och käpp i handen. De lefde af boskap (voro
nomader) och hade merendels inga bestämda boningsplatser. Tyrierna från Gades
tillbytte sig, af dessa halfvilda öboar, tenn, bly och skinnvaror (pelsverk) mot kruk-
makaregods, salt och bronsvaror.
I Irland tillbytte de sig, utan allt tvifvel, mot samma varor och annat små-
kram, äfven tenn — som jag hörde att der skall hafva funnits — och framför allt
guld, hvarpå floderna och bergen i vissa trakter då voro ännu rikare än nu.
I England drefvo de utan allt tvifvel äfven byteshandel, ehuru vi icke hafva
reda på hvilka varor de derifrån hemtade; men längs vestkusten, åtminstone norr
om Elben, var Bernstenshandeln den som de mest drefvo och som lärer hafva gifvit
dem ganska stor vinst. Denna handelsvara fanns isynnerhet på kusten af Schleswig
") Väl kom han tre år derefter (år 9 f. Chr.) ända till Elben, men icke längs kusten, utan tågande ge-
nom landen. Det berättas att då han kom till Elbstranden och ärnade öfverstiga floden, trädde en
qvinna af öfvermenskli: storlek ") mot honom och ropade till honom att han skulle vända om: ”ödet
tillåter dig ej att gå längre; ty slutet af dina bragder och ditt lif nalkas”. Han vände också verk-
ligen om, störtade på återtåget med hästen och dog genom följderna af denna olyckshändelse, innan
han nådde Rhen.
”) Att de småväxta Romarena ansågo Germanerna för jättar, se vi af J. Cesars berättelse om den paniska förskräc-
kelse, hvaraf Romarhären intogs, då den genowm köpmän fått ryktesvis höra omtalas Germanernas ofantliga kropps-
storlek. Ces. bell. gall. I. 6, 39. — Att Romarenx voro skrockfulla, har redan omnimmnts sid. 15. not. Den Ger-
maniska spåqvinnan, som tillropade Prusus att vända om, var en Wala eller Wedela, som alltid följde Germanernas
krigshärar och som före hvarje batalj tillfrågades af chefen om fan skulle inlåta sig i drabbning eller icke. En
sådan Wedela fingo de se i Rom under Vespasianus. Tac. Germ. cap. 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
