- Project Runeberg -  Skandinaviska nordens ur-invånare / Andra delen. Bronsåldern /
52

(1838-1872) [MARC] [MARC] Author: Sven Nilsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bronsåldern ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

2

och hålla sig på afstånd; men sedan de erfarit att främlingarna äro fredligt sin-
nade, närma de sig mer och mer, och inlåta sig i byteshandel. Det är dock hufvud-
sakligast, om ej endast, med cheferna, som främlingarna komma i närmare förhållande
och med hvilka byteshandeln verkställes; den största delen af horden utgöres nära
nog af slafvar ?). Då sålunda handlande främlingar, sedan de först kommit i vän-
skapligt förhållande till invånarna, fästa sig på kusten och der anlägga ett handels-
faktori, infinna sig invånarna efter hand mer och mer, för att med dem idka by-
teshandel. De varor som af främlingarna lemnas i utbyte mot landets produkter,
äro väl i början endast brokiga och granna tyger, glasperlor "") och dylikt små-
kram, hvarpå vildarna alltid sätta högt värde """). Främlingarna akta sig väl att
icke lemna sina vapen i de vilda invånarnes händer. Dessutom inträffar merendels
alltid, då en genom sin större bildning eller sina bättre vapen öfverlägsen koloni,
fredligt fäster sig bland råare folk, att de maktegande bland dessa snart täfla att
vinna främlingarnas vänskap och skydd mot sina fiender. Ty vilda stammar ligga
oftast i fejd med hvarandraft). Härigenom blifva främlingarna snart deras herr-
skare; de blifva deras anförare i krigen och deras rådgifvare under freden, isynner-
het sedan det lyckats dem att bland barbarerna införa sin religion, hvars förestån-
dare de sjelfva eller deras nissionärer fortfarande förblifva ff). De blifva traktens
småkungar; de åtaga sig att värna landet mot det att de erhålla- skatt af folket.
Denna skatt lemnas i sådana landets alster, som främlingarna önska att erhålla tf).

Hvad som nu alltid inträffar, måste äfven under dylika förhållanden i forn-
tiden hafva inträffat; ty menniskan visar sig alltid lika på lika bildningsgrader.
Om vi nu fortsätta dessa betraktelser, skola vi utan tvifvel finna det vara åtmin-

") Märkligt att detta förhållande eger rum äfven sedan samhällsskicket blifvit mer ordnadt, till exempel
hos Gallerna, der, enligt Ceesars intyg VI. 13, det egentliga folket, som han kallar ”plebs”, hölls ”paene
servorum loco”.

"’) Sådana af en rå tillverkning, som, enligt kännare, antyder glasblåseriets början, men dock ej tillver-
kats af vildarna sjelfva, utan hitkommit från främmande trakter, finnas ej sällan i Skånes gamla torf-
mossar bland stenredskap, som tillhört landets vilda ur-invånare. Vi veta att Phoenicerna anses hafva
uppfunnit konsten att tillverka glas.

’’’) Sid. 45 hafva vi sett att Phoenicerna. enligt Strabo, förde salt från Gades till England. Samma vara
hafva de kunnat föra till Bernstenskusten; men kustboarna i Norge, hvar fingo de sitt salt? Och hvar
fingo Phocenicerna sjelfva det som ätgått för fisket? Jag skall framdeles söka förklara det; här vill
jag blott erinra om "”saltbrännare” vid kusten, som förekomma i Sagorna.

+) De här uppgifna förhållanden grunda sig på Resebeskrifvares erfarenhet. Dessutom har jag, af vår
utmärkte Skeppskapten Hr Werngren, säkert en af de mest erfarna kaptener i Svenska Handels-
flottan, erhållit noggranna mundtliga underrättelser. Kapten Werngren har under många år drifvit
byteshandel med vildarna på Söderhafsöarna. Våra naturhistoriska och ethnografiska Muséer både i
Lund och Stockholm kunna dessutom uppvisa ovärderliga vedermälen af Hr Werngrens nit att i:sin
män gagna och befordra vetenskaperna.

++) Ett Balstempel var, enligt Sagann af Frithiofe Fraekna, vid Sognefjorden, som jag besökte 1826, och
hvarom framdeles.

+++) Att sådant ofta varit förhållandet, lärer oss traditionen, till och med äldre och nyare historien. Mau
erinrar sig Asa-Oden i Sverige, Rurik i Ryssland, o. 8. v.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Oct 13 04:12:20 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nordensu/2/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free