Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bronsåldern ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JE.
lium är en växt som aldrig planteras hos oss i trädgårdar och dessutom, såsom
ofvan nämndes, icke växer så långt upp i norr. Men just i de norra trakterna af
Halfön, der Pytheas då uppehöll sig, finnes en saftväxt temligen allmänt vildtväxande,
som ännu af allmogen ätes, men som fordom varit till födoämne vida mer använd
än nu. Den kallas af folket Qvamme och är den Angelica, hvars söta och uromati-
ska smak i dessa högnordiska trakter, Professor Wahlenberg så högligen berömmer
(Se dess biografi i Biografiskt Lexicon). Denna planterades fordom i omhägnade
tegar. I den gamla Gulathings-Lagen omtalas på flera ställen Hvannogarör eller
Qvannahagar. På ett ställe bestämmes böter för den som går in i annan mans
Qvannahage m. m. ”eller allt slags frukt som man värger med hägn eller påpass-
ning.” På ett annat ställe stadgas att om någon går in i en annan mans Qvanna-
hage, så har han ingen rätt till ersättning, om han blir pryglad och slagen och
hans kläder blifva honom fråäntagna.
Häraf ser man påtagligt huru stort värde fästades vid äganderätten till plan-
teringar af denna saftväxt, hvilken således utan allt tvifvel utgjorde ett af invä-
narnas hufvudsakligaste näringsämnen.
I sammanhang med denna nämner Pytheas äfven andra planterade (träd-
vards) växter såsom utgörande födoämnen för invånarna i trakten af Thule. Det
är i detta hänseende märkvärdigt att i anförda gamla Lag, nämnes alltid Lauka-
gard (Lökgård) bredvid Qvannagare. Med frukter kan Pytheas ha menat bär eller
inhemska äpplen, ifall de växa så nordligt; ty i samma lag omtalas äfven eplagar?d,
och med rötter kan förstås rofvor: niepna-reit anföres också i samma gamla lag,
hvars stadgar såsom öfverenskommelser bland folket, utan allt tvifvel äro vida äldre
än den Kongl. sanktionen. (Uppgifter benäget meddelade för många år sedan af
Professorn RB. Keyser i Christiania).
Om dessa ställen ur Galathings Lagen kunna här tillämpas eller icke, så
står det dock fast att Pytheas här beskrifvit lefnadssättet hos landets egna invänare
och icke det som främlingarna der förde; ty dessa hade. tvifvelsutan ständig till-
försel från sydligare kusttrakter. Att han ej uppräknar fisk bland invånarnas
matordning, har förefallit besynnerligt, men torde kunna förklaras derigenom att
han ansåg denna maträtt vara så allmän, isynnerhet bland hans egna landsmän ända
från Massilia till Thule, att den icke på minsta vis var betecknande som egen för
den högre Nordens invånare; och det var endast dessas lefnadssätt han ville skildra.
Sedan han slutat denna korta skildring om de ekonomiska förhållanden i
den högre Norden, låter Strabo Pytheas fortsätta uppgifterna rörande de sydliga
"trakterna af samma Te to: Oovårr, och berätta hur man der skördar och an-
vänder skörden. Men innan vi företaga dessa uppgifter till granskning, vilja vi
undersöka ett annat fenomén som Pytheas säger sig hafva träffat vid Thule, nemli-
gen den beryktade hafslungan, som blifvit så olika tolkad och gifvit anledning till
de vidunderligaste förklaringar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
