Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bronsåldern ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80
skrifning på det som liknar pneumon thalassivs och den deraf bildade synkrima: så
synes berättelsen visst icke vara orimlig, eller svår att förstå.
Pytheas säger att han vid Thule såg en röra (en massa) af något som han
fann vara likt en massa af maneter, och i denna massa säger han att jorden och
hafvet och allt sammans sattes i gungande rörelse, och att det var ett band kring
det hela, eller det helas hopbindningsmedel, på hvilket man hvarken kunde gå till
fots eller seglande framkomma. |
Föreställa vi oss nu en Sydbo, som aldrig förr sett något dylikt naturfeno-
mén, och som vid hemkomsten berättar derom för sina landsmän, så skola vi
finna att hans berättelse maste blifva ungefär sådan som Pytheas’ berättelse blif-
vit för Massiensarna, och att denna är fullkomligt naturtrogen. Vi erinra oss här-
vid hvad Herodotus förtäljer om en annan Sydbo, som gjort en resa i Norden och
derunder råkat ut för ett snöfall, att han vid hemkomsten berättade för sina lands-
män, att deruppe var luften full af fjäder.
Än mer: föreställom oss att en liten gosse befunne sig, jemte båtkarlar i
en båt utanför en nordisk hafskust, då sådana isklimpar som här ofvan omtalats,
i en hast uppkommo och skockade sig kring båten, så att den endast med ytter-
sta ansträngning kunde komma genom i klart vatten. Vid hemkomsten skulle han
helt visst berätta för sina kamrater att han under sin färd sett något, som 1:0
liknade en massa af maneter, ifall han och de förr, under sommaren, sett sådana;
2:o skulle han förtälja att när dessa klimpar, som liknade maneter, fröso sammans,
syntes det från båten (som sjelf gungade i dyningen), att både jorden (då man
såg land) och hafvet höllos i gungande rörelse, och 3:o skulle han säga att (då
klimparna vidare fröso sammans till ett sammanhängande helt) var isen som ett
föreningsband för allt sammans; men att man dock icke hvarken kunde segla i
denna is, ej heller var den nog stark för att gå derpå.
Att denna enkla och naturliga förklaring af det berycktade stället hos Py-
theas, är den enda rätta, torde hvarje opartisk och förståndig man lätt inse.)
Då jag nu ansåg det vara af vigt, både i vetenskapligt afseende och för att
omsider göra rättvisa åt den länge och bittert förtalade Pytheas, genom att ådaga-
lägga att hans beskrifning är naturtrogen och hans belackare okunniga om natur-
förhållanden i Norden, den han under sin resa besökt; så var jag icke nöjd med
att blott anföra min egen erfarenhet, utan önskade att få den offentligt bekräftad
”) Häraf är också klart att Pytheas verkligen varit här i Norden och sjelf sett hvad han beskrifvit.
Det som hufvudsakligast bidragit till att Polybius och efter honom Strabo fått misstankan att Py-
theas diktat sina reseberättelser, lärer vara det (efter hvad Polybius berättar) att ingen af de ge-
sandter som från Massilia, Narbo och Korbila blifvit sända till Scipio, kunde lemua honom någon
upplysning om England; (Strabo IV. 2, 5) och detta skall hafva tilldragit sig i Polybius’ närvaro.
Men denna föregifna okunnighet hade påtagligt sin grund i deras handelspolitik; de ville icke att
Romarna skulle lära känna de rika tenn- och bernstenstrakterna, der de sjelfva tillegnat sig handeln
efter Karthaginensarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
