Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förteckning öfver här bifogade figurer af bronsantiquiteter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
mit vår Nord till godo genom de samma Österländningar som hitfört bronsen och
Baalskulten. Vi få således antaga att de hade under vägen fört samma konst
att brygga öl äfven till Gallerna (Kelterna) ty Diodorus (Lib. V. cap. 26, 2) be-
rättar att ”emedan Gallernas land var så kallt att vinrankan ej trifdes der, till-
redde de en dryck af korn som kallades Zytlws;” således samma benämning på öl
som hos Egyptierna, till bevis att det derifrån härledde sig. Äfven säger samme
författare att Gallerna ”lägga honingskakor i vatten och blöta ut dem, och dricka
sedan det utblötta.” Man ser lätt att här är fråga om tillredning af mjöd. Säkert hade
de lärt denna tillredning af de samma Österl: Äändningar, som lärt dem att brygga öl.
Not. Innan jag slutar, anser jag mig böra gifva en kort öfversigt af det här afhandlade
ämnet. Vi hafva sett att då bronsen först infördes till Norden, befunno sig landets invånare i ett
mer eller mindre lågt vildhets tillstånd; och detta var förhållandet icke blott i Skandinavien, utan
i hvarje land i det vestra Europa. Forntida författare förtälja, sannolikt etter fornsägner, att i
somliga trakter t. ex. på Irland, bott Kannibaler, och Professor Worsaae anser sig hafva funnit
spår efter dylika från Danmarks forntid. Dock hafva vi skäl att antaga att invanarna i södra och
vestra Skandinavien voro, då bronsen till dem infördes, stadda i det sista stadium af vildhets till-
ståndet. Väl voro de okunniga om metallers bruk, men de hade sina bestämda begrafningsställen,
Dös eller DPyss kallade, och således sannolikt äfven sina bestämda boningsplatser. De förstodo
mästerligt att af sten tillverka sig redskap och vapen, så väl för krig och jagt, som för ekonomi-
ska bruk; de gjorde sig metkrokar af flinta och urhalkade batar af tjocka trästammar. Södra och
vestra delarna af landet, der de hufvudsakligast bodde, voro fulla af insjöar och träsk, och mellan
dessa lågo täta skogar. Skogarna öfverflödade på villebrad och vattnen på fisk. Jagt och fiske,
och krig mellan skilda horder, utgjorde invånarnas hela sysselsättning. ZLikasom alla Vildar, hade
de sina Chefer, hvilka horden måste egna en ovillkorlig lydnad. — Sådant var det folk, Pheni-
cerna här vid kusterna paträffade. Hvad som först föranledde dessa, hvilka då voro innehafvare
af hela verldshandeln, att besöka det vestra Europas kuster, var väl, enligt hvad allmänt antages,
att skaffa sig tenn och bernsten för sin. handel. Från urminnes tider innehade detta folk den stör-
sta delen af Spanien; der de, äfven på Atlantiska hafvets kust, anlade sina handelskolonier. Deri-
från kunde de snart lära känna Britanniens tenn; och i Britannien kunde de få kunskap om den i
Orienten högt uppskattade bernstenen. Detta har tilldragit sig i en från oss så aflägsen tid, att vi
ännu ej kunna bestämma den ens på årtusendet. Om dessa Orientens folk utgått från Tyrus eller
det ännu äldre Sidon, veta vi icke; men att de haft sina hufvudstationer i Spanien, som var öf-
vergångslandet mellan Orienten och Occidenten, synes oss mest sannolikt. De varor, de hos ve-
sterns vilda folk tillbytte sig, voro tenn i England, bernsten vid Danmarks vestkust, och pelsverk
af djuren från Nordens skogar; såsom Ekorre, Iller, Mård, svart och röd Räf, Lo; kanske äfven
Varg och Björn. De mindre af dessa skjötos med trubbiga. pilar (fig. 66, 67) de större med kast-
spjut och spetsiga pilar af flinta. Ånnu utgå, våra flesta och dyraste skinnvaror öfver Ryssland till
Orienten. Men deras handel inskränktes icke till dessa varor; Phenicerna voro fiskare och hvar
de satte sig ned, utgjorde fiske ett hufvudsakligt föremål för deras industri. För att förskaffa sig
de norra kusternas Lax, som i mycket liknar Medelhafvets af dem högt uppskattade Tonfisk, an-
lade de här samma fångningssätt, för Laxen som de i Medelhafvet brukade för Tonfisken; och slät=
ligen hafva de påtagligen äfven lärt känna det verldsbekanta Torskfisket vid Lofoden.
För bedrifvandet af sin handel anlade de här, likasom-redan förut vid Medelhafvet Nybyg-
gen på de ställen, der de funno lokalen passande och handeln indrägtig. Hvarje chef för ett nybygge
blef snart en furste i sin trakt, och nybygget en samlingsplats för ortens invånare. Vi böra härvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
