146 Johan Vising: tolis litteraturhistorier torde väl i allmänhet vara bekanta; där har man goda utgångspunkter och goda bibliografiska anvisningar, som gå nära upp till vår tid. Men mångsidigare, populärare och med utförligare förteckning och kritik af bibliografien framställas de orienterande frågorna af Scartazzini i hans Dante-Handbuch. Den är utan tvifvel den bästa för närvarande förefintliga första handledningen till grundligare Dantestudier. Ett par inledande kapitel handla om Dantestudiernas betydelse (knapphändigt) och om de historiska tilldragelser, som ligga närmast omkring Dante och hans verk. Därpå ägnas åt Dantes yttre historia i fädernestaden och i landsfiykten, åt hans inre historia, åt hans smärre skrifter och åt Komedien hvar sin afdelning. Öfverallt visar författaren en gammal, i praktiken pröfvad Danteforskares fullständiga förtrolighet med Dantes egna skrifter och säkra kännedom om allt det beaktansvärda, som förekommit i diskussionen om Dante. Vanligtvis väljer han ock af stridiga åsikter den bäst grundade, och själf är han ej sällan den, som ger åt den föredragna uppfattningen dess bästa stöd. En ärlig sträfvan att finna sanningen synes hafva varit den tanke, som uteslutande behärskat författaren under hela bokens nedskrifvande. Detta faller särskildt bjärt i ögonen, då författaren uppträder mot åsikter, dem han själf i sina flerfaldiga äldre större eller mindre skrifter om Dante förfäktat, t. ex. i fråga om Dantes förmenta irrlärighet eller otro (s. 229—3837), eller i fråga om Komediens politiska allegori (s. 443), hvilken författaren förut bestridt, kallande «svärmare» dem, som trott därpå. Starkt framträder också sanningssökandet i författarens skepticism, som obevekligt kasserar allt, som ej är fullt bevisadt. Boccaccio såsom Dantebiograf är för honom alltjämt novellförfattaren; men äfven de allvarsamme Francesco da Buti, Leonardo Bruni m. fl. 1300- och 1400-talsmän gälla ej mycket för författaren, om ej deras utsagor stä sig vid korsförhör med andra. Man är måhända icke alltid villigt med om denna skepticism, såsom då den går ut öfver äktheten af alla de Dante tillskrifna brefven, men man kan ej frånkänna den ärlighet. I ett fall, i en af de viktigaste frågor, som falla under Danteforskningen, nämligen i frågan om hvem Dantes Beatrice var, synes det referenten, som om tviflet slagit öfver målet. Författaren nekar Beatrices identitet med den från annat håll kända Beatrice Portinari, och vill i Dantes Beatrice se en pseudonym för en ogift dam, hvars rätta namn med omsorg skulle hafva dolts af Dante (s. 184—94). Låtom os närmare skärskåda de grunder, författaren anför för sin teori. Först anföres det bekanta stället ur början af Vita Nuova: La quale fu chiamata da molti Beatrice, i quali non sapeano che si chiamare; och däri skulle ligga den meningen, at den äl-