Anm. af Scartazzini, Dante-Handbuch. 147 skade «kallades Beatrice af många, som icke visste, /uru kalla henne.» Men detta huru kalla henne står ej i texten; där står ej che la chiamare, utan che si chiamare, som er något helt annat. I en konstruktion som denna kan det logiska subjektet till infinitiven chiamare ej vara annat än subjektet till det styrande verbet sapeano, såvida man ej finge rycka in såsom nytt subjekt det första ordet i följande mening och läsa: 7i quali non sapeano che si chiamare ella, en ingalunda omöjlig konstruktion — «som icke visste huru heta hon» (comment s'appeler elle). Men äfven om detta vore rätta läsarten — hvilket jag mot alla äldre och yngre editioner tvekar att föreslå —, kan det ej ha varit Dantes mening att berätta, huru «många» kallade henne. En sãdan läsart måste ha en särskild betydelse, innehålla en anspelning på Beatrice — Beata, såsom D'Ancona för länge sedan föreslagit, och således innebära: «hon kallades den Saliga (Hulda) af många, som ej visste, att hon verkligen hette så (— att hennes namn Beatrice verkligen betydde det)». Sätter man emellertid punkt efter chiamare, så att Ella börjar följande mening, så är si utan tvifvel att fatta såsom si («så») och ställets tolkning den af D'Ancona föreslagna: «hon kallades Beatrice af många, som ej visste, hvad de kallade så (— hvilket högt namn, den Saliga‘, de därmed använde)». I dessa tolkningar ligger en förnuftig mening och en concetto, som är alldeles i Dantes stil’. För det andra erinrar författaren om Dantes ängslighet att hålla sin kärlek hemlig; det vore då «vanvett» — ett af författarens älsklingsuttryck — att tro, att han i sina dikter til henne utsatt hennes namn. — Det är sant, att Dante söker hemlighålla sin kärlek eller åtminstone dess föremål, men endast i början af sin kärlekssaga. Han ville till och med, att man skulle tro, att han var kär i en af Beatrices vänner. Men i XII. kapitlet af Vita Nuova säger Amor till honom i en dröm: Fili mi, tempus est ut prætermittantur simulacra nostra; och från den stunden visar han icke samma begär att förställa sig, desto mindre som Beatrice högeligen ogillat, att han låtit en annan gå och gälla som sin älskade. Först längre fram i sin kärlekshistoria (kap. XXIV) nämner han Beatrices namn i en dikt; att anse det såsom hennes verkliga namn är, efter hvad här utförts, för visso icke «vanvett». Vidare anser författaren oförenligt, att å ena sidan familjerna Portinari och Alighieri yoro närmaste grannar, och att ἃ andra sidan Dante uppger sig (Vita Nuova II) först i sitt nionde år ha sett Beatrice. Men denna uppgift kan mycket väl betyda, att Dante då för första gången såg Beatrice, så att han mindes det eller fick intryck däraf. Erinrom oss ock, att han i första kapitlet τ Se D'Anconas praktupplaga af Vita Nuova, anmärkningen till stället i fråga. 10*