4 J. E. Hylén: wortung hin für älter zu halten? Didymos skriver nemligen till Od. 2. 410 följande: Μαλλίστρατος «δεῦτε φίλοι, ὄφο᾽ ja φερώμεϑα» καὶ ἔστι τῆς νεωτέρας ᾿Ατϑίδος τὸ οὕτως συναιρεῖν. Även Bekker, Homerische Blätter I: 53, anser, att Kallistratus gjorde något onödigt, når han på detta ställe ändrade ἤϊα till ġa, men han förnekar på samma gång, att han genom denna ändring införde en sen atticism. Deremot håller han före, Hom. BI. I: 52, att #ïa i Od. Ὁ. 266, 9. 212 ej kan bibehållas utan bör ersättas med a, hvilket är, Hom. BI. II: 44, uppkommet ej av ἤϊα (Θά. 2. 289, 410) utan ἂν ἤϊα (Od. 4. 363, 12. 329). Schulze, Quæstiones epicæ 289, anm., anser deremot, att ῆ7α är sammandraget av ἤεια, hvilket han vill läsa i st. f. ἤϊα, hvilken form i sin ordning uppstått genom en förvänd distraktion på samma sätt som ὥϊξε ur * és i st. f. ὥειξε!. Dermed vare hur som helst, denna Bekkers ändring till ja, som ju i själva verket är ganska lätt, har upptagits av bland andre Dindorf, Ameis-Hentze och Ludwich. Denne senare forskare har konsekvent nog i likhet med Cobet, Miscell. crit. 262, även i Od. 5. 368 skrivit ἤων i st. f. handskrifternas ἠΐων. Ty kan man på sist anförda ställe läsa ἠΐων zweisilbig — för att använda Hentzes eget uttryck —, hvad hindrar att göra detsamma även på de båda andra ställena? HĦvad som dock förvånat mig är, att Ludwich, hvilken såsom textkritiker intet vill ändra till fromma för linguisternas betänkligheter med uppoffring av den överlemnade texten, här avvikit från handskrifternas samstämmiga vittnesbörd och föredragit Bekkers konjektur. Hans antagonist La Roche försvarar deremot handskrifternas läsart. Jag för min del är böjd att ställa mig på La Roches sida, en uppfattning som Knös, De digammo homerico s. 154, delar. Ty, såsom han skriver, quum temerarium videatur scripturam #ïa codicum auctoritale firmissime stabilitam mutare, aut hanc scripturam e pro vetusta diphthongi ἢ}: scribendæ ratione habeamus aut novam interpretandi viam ingredientes iota hic quoque consonæ vices sustinere τ Fordom härleddes ordet från verbalformen ἤϊα och förklarades med τὰ πρὸς ὅδὸν ἐπιτήδεια βρώματα καὶ πρὸς τὸ ἰέναι χρήσιμα ἢ τοῖς ἰοῦσιν ἐπιτήδεια.