Om några homeriska former. 5 censeamus. Det är delvis till denna sista uppfattning, jag vill ansluta mig. Ty jag tror, att jota i ἤϊα på de tre anförda ställena förlorat sitt fulla ljudvärde och sjunkit ned till halvvokal. Liknande fenomen kunna anföras många ur de homeriska dikterna. Så t. ex. Á i Αἰγύπτιος (0d. 4. 83, 127, 229, 14.263," 280. 17. 452,11. 9.382), "πόλιος (11.2. 811, 2111567), πόλιας (0d. 8. 560, 574), δηΐοιο, (11. 2. 415, 6. 331, 5.151. 11.1667, 16.127), d7 (115. 117, 7. 241). Vi återvända nu till verbalformen ἤϊα. Som vi sett, är denna bestyrkt av handskrifterna, scholierna och lexikograferna. Likaledes hos Herodot (4. 82). Endast till Od. 4. 433 finner man i Et. Flor. hos Miller, Mélanges 143, såsom variant ja, och Eust. 50. 29 läser derstädes ἤεα. Eustathius är dock ingen auktoritet, som kan uppväga våra bästa handskrifters vittnesbörd. Och Wackernagel har ej heller åberopat denna. Hans betänkligheter rörande denna form äro av rent linguistisk art. Men gentemot hela antikens så godt som samstämmiga vittnesbörd fär man ej tilldela allt för mycket åt dessa. Och är verkligen #ïa oförklarligt? Jag tror det ej. Redan Stephanus, Thesaurus græcæ linguæ III: 268 ff., försökte sig på en förklaring. Han skriver derstädes: ex siw, pro quo stw potius dicitur, fit præt. med. εἶα; inde dissolutione jon. ¿ïa et ἐκτάσει τοῦ s ἤϊα, Unde per contractionem ῆα subscripto '. Men huru han av det efter all sannolikhet aldrig förekommande verbet siw” bildar præt. med. εἶα, är mig alldeles obegripligt. Någon tillfredsställande förklaring har således ej Stephanus lemnat. Ej bättre har Matthiä, Gr. Gram. 1: 417, lyckats. -Han konstaterar, att jemte ἤειν fans hos Homer ἤϊα, och detta ἤϊα förhåller sig till ἤειν såsom ἐτίϑεα till ἐτίϑην. Men en dylik 1 Pluralformen ἤϊσαν är enligt Stephanus egendomlig för joniskan, och han anför ss. exempel Il. 10. 197 samt en mängd ställen från Herodot (1. 43, 62. 105, 191 o. a). Och i detta måste vi ge honom rätt, ty att med Bentley i Soph. Trach. 513 insätta konjekturen ἤϊσαν i st. f. handskrifternas läsart ἔσαν finner jag alldeles överflödigt. ? Man torde häremot åberopa Hesych. εἴω" πορεύομαι, men der bör enligt goda grunder läsas πορεύωμαι.