Om några homeriska former. 7 skadt. Dess ensamma ställning gör dock ett dylikt antagande osannolikt. Bäst är väl att med Johansson antaga, att pluralformen ἤϊμεν givit upphov till sg. ἤϊα. Åtminstone är denna förklaring vida att föredraga framför Monros, Homeric Grammar?” s. 13, som anser, att sa omgestaltats till ἤτα genom inverkan av första pers. plur. præs. ind. ἔμεν. För övrigt kan det väl tänkas, att formen #ea, bildad såsom åvan uppvisats, kan sammandragas till ja. Och är det då omöjligt, att, om metern δὰ fordrar, upplösa denna form till #ïa? Ytterst kanske frågan om denna forms bildning är en rent metrisk. Men icke behöver väl nödvändigt denna «dem Metrum zu Liebe gemachte Zerdehnung» uppstå ur <«hysterogen in den Text eingeführten ja, ἦσαν», såsom Wackernagel, K. Z. 25. 266, påstår. Hvad hindrar, att skalden själv behandlade dessa ursprungliga former pa detta sätt? Till ἤϊα är ἤϊον ingenting annat än en tematisk bildning. Ty att med Stephanus, Thesaur. Gr. L. III 268, förklara ἤϊον såsom aor. sec. av sw, hvilket uppkommit genom jonisk dialysis och poetisk τροπή av det enligt hans förmenande regelrätta εἶον, är enligt språkvetenskapens nuvarande ståndpunkt ogörligt. Även Matthiä, Gr. Gr. 417, resonnerar falskt. Han utgår från de i de homeriska dikterna faktiskt förefintliga två imperf.-formerna till sw, ἴδ och ἴσαν. Beiden, såsom han vidare säger, setzt Homer als Augment ein ἡ vor wie in ἠείδει Von εἴδω. Men att ἡ 1 detta ord ej är augment, uppvisar G. Meyer, Gr. Gr.” s. 4283. Ofta har ἤϊον betydelsen av aoristus, säger Matthiä till slut. Att det i själva verket är en aoristform, anade han ej. Med denna undersökning har jag sökt äådagalägga, att ἤϊον är en enligt vanliga grekiska ljud- och analogilagar regelrätt bildad form. Dermed stär det ock fast, att denna form endast förekommer i Odysséen, och ej i Iliaden, såsom Christ, Hom. od. Homer.” 61, påstår. Men hans åsigt, att denna form är uppkommen genom en falsk analogibildning, tror jag mig ha vederlagt. Och hvad hjelper det vidare Christ, om ἤϊον kan upptäckas endast i Odysséen. Ty ἤϊε är ju fullt ut samma bildning, och denna form läses i Iliaden