8 J. E. Hylén: 23 gånger och 14 i Odysséen. Proportionen är således temligen likartad. Och ej kan ἤϊον bevisa, att Odysséen och Iliaden äro uppkomna under olika språkperioder, då i båda dikterna återfinnes ἤϊε, hvilket avspeglar precis samma språkutveckling som ἤϊον. Och lika litet stödja hans åsigt de övriga av honom anförda «genom falsk analogibildning uppkomna och i Odysséen allena förekommande» formerna. Av dessa må vi först betrakta ἤην, tredje pers. sg. imperf. av εἰμί. Denna form förekommer på de tre av Christ anförda Odysséställena men ock i Il. 11. 8081. På sistnämda ställe ha visseligen åtskillige lärde forskare löpt till storms mot densamma men utan att kunna rödja den ur vägen. Leo Meyer, K. Z. 9. 386 ff., hyser betänkligheter mot dess riktighet och ändrar den till ἦεν. Curtius, Verbum [: 172, Nauck, Mél. III: 255, Christ, Homeri Iliadis carmina, Monro, Hom. Gr.” s. 14, Schulze, Quæst. ep. 418, upptaga hans konjektur. Ja, Nauck undanrödjer ἤην även i Odysséen, der han läser ἔτλετο. Schulze insätter även här ἦεν, qui trochæi, såsom han säger, eo minori sunt offensioni quod pausæ vis interpunctione augetur. Handskrifterna visa dock på alla dessa ställen ἤην. Scholiasten till Od. 23. 316 har också läst ἤην. Så ock Hesychius (nv: ἦν)". Bekker, Carmina Homerica: Ilias, Dindorf, Homeri Carmina: Ilias, La Roche, Homeri Ilias, och Ludwich, Aristarchs Hom. Textkr. I: 265, bevara den väl betygade läsarten. Ludwich tyckes dock ge Nauck och Christ rätt i, att formen är språkvidrig. Någon egentlig förklaring av densamma har ännu 6] lemnaits. Matthiä, Gr. Gr. 414, påpekar endast, att ἔην är egendomlig för den joniska dialekten. Han anser vidare, att ἤην tillkommit för meterns skull. Men att detta ej är riktigt, bevisa just de forskare, som utan att kränka meterns fordringar in- ' Eustathius 1007. 2 anför även till Il. 15. 82 denna form såsom variant, men de bästa handskrifterna uppvisa der εἴην. ? Men att hålla den för äkta på grund av inskriftsformen ἔην, G. Meyer, Gr. Gr.” 433, Brugmann Gr. Gr.? 164, kan jag ej gå med på. Ty denna inskrift, Cauer Delectus? Nr. 497, Roehl I. G. A. 382, synes, efter allt att döma, vara av temligen sent datum, och då den är metriskt avfattad, är ἔην kanske endast en episk reminiscens och har således ingen bevisningskraft.