Om några homeriska former. 11 ring, Index Hom., har deremot anfört formen under οὐδός, tröskel. Denna betydelse tyckes dock ej passa, och den gamla uppfattningen är utan tvivel riktig. Men jag fruktar i alla fall, att vi ej kunna giva Christ rätt. Ty dessa former äro näppeligen uppkomna genom någon falsk analogibildning, utan böra fastmera förklaras ur rent metrisk synpunkt. Troligen ha rapsoderna i de attiska homerexemplaren funnit μαχούμενος, ὁδός, men dà genom dessa former metern stördes, ha de själve upphjelpt bristen genom att i μαχούμενος framför den genom kontraktion uppkomna diftongen inskjuta den före kontraktionen förefintliga första vokalen. Möjligt är väl också att med Schulze, Qu. Ep. 245, 363, antaga en metrisk förlängning i tredje stavelsen av den osammandragna formen μαχεόμενος. Salunda har rapsoden också förlängt första stavelsen i ὅδός. På liknande sätt tror jag, att man har att förklara sådana former som Οὔλυμστος, 1]. 41 gånger och Od. 3, jemte Ὄλυμπος, 11. 39 gånger och 14 i Od., οὔνομα, 2 gånger 1 Il. och 21 0d., jemte ὄνομα, 18 gånger i Od. Dessa où-former ha sedan från epiken, der de ha en viss hemorts- ‘rätt, smugit sig in hos senare skalder och prosaförfattare. Så vidt jag fattar Schulze rätt, tror även han på en dylik textförvanskning av rapsoderna, når han, Qu. Ep. 273, uttrycker sig på följande sätt: quod paullo recentiores rhapsodi qui ut aliis in rebus sic in hoc quoque vocabulo — det är här frågan om Οὔλυμιτος — artem legesque vetustiorum non jam penitus cognitas habebant productionis quam permultis locis sese deprehendere meminerant fines promoverunt, nihil habet admirationis. Som resultat av denna undersökning framgär således, att Christ ingalunda har rätt att draga den slutsats, han gjort, ur dessa enligt hans förmenande genom falsk analogi uppkomna och i Odysséen allena förekommande former, som här åvan behandlats, enär hans præmisser äro genomfalska. Ty jag har, såsom jag hoppas, dels uppvisat, att man vid förklaringen av dessa former ej behöver gripa till «falska analogibildningar», dels ock att åtskilliga av dessa former förekomma även i Iliaden. Även annorstädes har jag märkt, att Christ har en viss benägenhet för att genom egna eller andras konjekturer rödja