Om några homeriska former. 17 Homer.” 107, läser ἐσπόμην, synkoperad form av ἐσεπόμην, såsom ἔσχον «ἔσεχον, ἔπλετο < ἐπέλετο. G. Meyer, Gr. Gr.? 193, Monro, Hom. Gr.” 39, åter anse ἑσπόμην för en reduplicerad aorist. Brugmann, Gr. Gr.” 66, går en medelväg. Ursprungligen uttalades formen ἑσπόμην, men den fick spir. asper från ἕπομαι Och skrevs ἑσπόμην. Enklast är väl att antaga den korta stammen reduplicerad. Alldeles som (ἐ)-κέ-κ(ε)λ-ε-το (35 gånger i Il. och Od.), (8)-x8-yr-0-v10 > (ἐ)κεχάροντο (3 gånger) så (ἐ)-σε-σ(ε)π-ο- μην > ἑσπόμην. Scholiasten till Ven. A upplyser i sin not till Il. 10. 246, att Aristarkos aspirerade denna form. Är emellertid denna min formförklaring riktig, borde reduplikationsstavelsen upprepas även i imperativus. Men låt vara, att denna oriktighet kan bortförklaras genom Christs antagande, det återstår i alla fall en stötosten. Hur kan formen i imperativus lyda σεῖο 9 Ty den förut vanliga åsigten, att -so blivit förlängdt till -s0 — så t. ex. skriver Stephanus: invenitur autem imper. σπεῖο apud Homerum metri causa ex σπέο factus —, den omfattas nu icke av någon. 836 Curtius, Verb. Il: 47. Ej heller förefalla mig Christs och Wackernagels förklaringar antagliga. Den förre, Gr. Lautlehre 195, tänker sig ἔσπεσεο > σπεῖο, den senare, K. Z. 23. 468, ἔσπεσεξρο > oneto. Curtius, Verb. Π: 47, antager antingen en falsk analogibildning ss. t. ex. efter αἰδέσεο > αἰδέεο > αἰδεῖο, hvilken åsigt Christ, Hom. oder Homer.” 107, hyllar, eller också att texten här är fördärvad. Det är tänkbart, att αἰδεῖο föranledt σπεῖο, hvilken form ursprungligen borde ljuda och utan tvivel ljöd σπέσο > oro. Kontraherades denna form, mäste resultatet bli σπεῦ och rejt σπεῖο. Jir. tev (Il. 24. 522), ἕλευ (l. 18. 294), ἕπευ (1|::10..14Ὁ.0..8:} “ἔρχευ (11: 6.. 280:0: 8.). ἵξευ (I1. 3.1162, 7.115). “ὄοσευ (11...4.. 264, 190. 1139), πέλευ (Il. 194. 219), φράζευ (Il. 9. 251 ο.. a.). Schulze, Qu. Ep. 405, återställer mot handskrifternas och Hesychii’ vittnesbörd σπέο och läser formen antingen med synizes eller efter Ahrens oøzxëéð. Dock tyckes det mig vanskligt att utmönstra σπεῖος. Ty helt lätt kan någon gäng en skald bilda en oegentlig form. Ja, sådana former kunna även leva på folkets läppar. Bäst torde 1 σπεῖό uo ἐπακολούϑησον, σύνελϑέ μοι. Nord. tidsskr. f. filol. 8416. række. II. 2