172 Johan Vising: lingar. Är det emellertid fråga om ett upprepande, som tänkes säsom till ett moment sammanfattadt eller genom sifferuppgifter preciseradt, torde väl ock 28. sms. perfektet vara möjligt; i analogi med följande exempel från Boccaccios Decamerone, II, 2: Poi che mille volie ... basciato lebbe τς nella camera se wWandarono. — ΨΙΠ 1: Poi chèin questa guisa ebbe tre volte incantata la fantasima, al letto se ne tornò col marito. Grammatikerna pläga icke försumma att tillägga, att de till betydelsen med tidsbisatser likställda satser, som inledas med à peine, ne pas plus tôt, it. appena, sp. apenas, no bien, och andra motsvarande våndningar', ha 2° sms. perfektet under samma förhällanden som verkliga tidsbisatser. Huru denna tidsform i de romanska sprak, där den finnes, fatt sin speciella användning, och hvad denna i grund och botten innebär, lär oss betraktelsen af dess uppkomst och historia. Ursprunget är /abui + ett perfektparticip. Denna sammanställning blef likbetydande med ett enbart perfekt, i kraft af den allmänna lagen för tempusförskjutningen i de romanska spräken, enligt hvilken /audatus fui, je fus loué, endast är ett enbart perfekt, laudatus eram, J'étais loué, endast ett enbart imperfekt, och enligt hvilken likasä fuerat sjunker till ett [im]perfekt it. fora, sp. fuera”, ffr. furet, fuisset till ett imperfekt it. fosse, sp. fuese, fr. fût. Häri ligger ett utslag af den i spräkens lif sä ofta konstaterade tendensen att hopa de formella medlen att uttrycka ett förhällande eller att sätta starkare uttryck i stället för svagare. Denna företeelse träffas äter pä den romanska verbalsyntaxens område i fall, som mycket likna de anförda, nämligen i de så kallade temps surcomposés. Quand j'ai eu dit à mes voisins. C’est pourtant moi ..., is ont crié: Vive Jean! (Scribe, Bertrand et Raton 1], 9) — Quand 7᾽ αἱ dit, etc. Exempel på det 2° sms. perfektets användning så- 1 Såsom it. Ne fu prima partito costui, che, etc. ...; sp. Dado que hubo òrden en las cosas, se fui d Momblanco. ? I sp. står oftast den pluskvamperfektiska betydelsen kvar; se Vising, a.a. I, 149.