Um 38 sms. perf. i de romanska språken. 173 som historiskt perfekt finnas nästan på hvarje sida i den älsta franska, italienska och spanska berättande litteraturen. Af de talrika, som anföras i min afhandling om de reala tempora för förfluten tid, mä följande här upprepas. Crestien de Troyes, Cligés 3267: Au mangier furent tuit assis, Mes orent eü plus de sis, Et Cligés son oncle ser- voit. — Auc. et Nic. 10: Li quens Bougars de Valence ne s'oublia mie, ains ot mandé ses homes a pié et a ceval, si traist au castel por asalir. — Boccaccio, Decamerone I1, 5: Questo detto, alzata alquanto la lanterna, ebber veduto il cattivel d Andreuccio, e stupefatti domandàr: Chi ὁ là? — Idem, ibidem VI, 9: Prese un salto e fussi giltato (= si- gittò. not af Fanfani) dall’ altra parte. — Poema del Cid 1723: A tantos mata de moros que non fueron contados, Por el cobdo ayuso la sangre destellando. Al rrey Yuçef tres colpes le ouo dados. — Poema de José 50: Cuando el negro lo vido, húbolo mal ferido. Liktydigheten med det enkla perfektet synes fullständig, utom möjligen det att den sammansatta formen mera än den enkla framhāäller handlingens fullbordan. Detta sammansatta tempus var nu emellertid en syntaktisk dublett vid sidan af det enkla perfektet — och äfven vid sidan af det 18 sms. perfektet, där detta användts såsom preteritum —, som spräket kunde göra sig af med, utom i ett fall, där det befanns användbart för tydlighetens skull. I en sats som Lorsque Ney vit tant de belle cavalerie à sa disposition, il redoubla de confiance οἱ daudace (citerad af Pio-Sundby, 5. 127), har vú icke någon utpräglad betydelse af viss tid eller visst stadium af handlingen. Det kan betyda «började se», eller «var i färd med att se», eller <hade sett». I själfva verket hafva dessa olika betydelser af olika grammatici inlaggts i sädana tidsbisatser. Benecke, Pio-Sundby och Ulbrich mena, att bisatsens handling här är inträdande; Rudolph! och Mätschke*”, att 1 Der Gebrauch der Tempora und Modi im anglonormannischen Horn (Braunschw. 1885), s. 25. ? Die Nebensätze der Zeit im Altfranzösischen (Kiel 1887), 5.14 ff.