Förkl. ock anm. till fornnordiska lagar. 3 Karins gillesstadga 1 gg sæmpíst (se Smäåstycken på fornsvenska, saml. av Klemming, s. 151); dessutom uppvisar cod. B av Gotlandsl. även /empt, part. pret. av /emna, Schl. 5: 0 not 13. Fsv. folster i UpiL ock SdmL. m. fl'st., /o/stra 1i VgL. ay samma betydelse som foster, fostra förklarar Rydqvist III. 276 ff. såsom en bildning till fe/a «dölja»; folster skulle då egentligen betyda «det dolda», «den i moderlifvet gömda lifsfrukten». Denna förklaring har Schlyter i sitt glossar med skäl funnit osannolik, men Schlyters uppfattning, att οἰ βίοι" endast vore «en grafisk variant» till fosćer är ännu omöjligare, i synnerhet som detta ord ännu lever i en nsv. dial. (se Noreen, Ordbok öfver Frykdalsmälet). Enligt min mening böra folster, folstra sammanföras med det sv. dial. folå (upp) «föda (upp)», vilket användes icke blott om uppfödandet av föl och annan avkomma av jur såsom får och getter, utan ock om uppfödandet av barn. Detta ord sammanhänger påtagligen (såsom redan Rietz sett) med /ö/ och därmed besläktade ord. Riktigheten härav synes mig framgå av att det med föl säkerligen besläktade (jfr. Prellwitz, Et. wtb. d. griech. spr. under πῶλος) lat. pullus betyder «unge» ock även använts om människors avkomma. Fno. forve i den äldre Borgartings-kristenrättens stadgande rörande missfoster: æt skal a forve færa oc ræyra þær er . huarke gengr {ΠῚ men ne fenaðr, pæt er forue hins illa har Bugge som bekant i Ark. f. nord. fil. II. 211 f. tolkat såsom for-vé — «οἱ Sted, som er indviet til onde Magter» eller «et vanhelligt Sted». Jag tror också, att denna förklaring är riktig för det senare av de båda forve (forue), som i nämda stadgande förekomma, men förmodar, att man i det första forve har att göra med ett helt annat ord. Ett forve «vanhelligt Sted» synes nämligen vara ett alltför obestämt uttryck för att ha kunnat användas för att. angiva, var missfoster skulle göras av. Huru skulle man, dä lagen behövde tillämpas, veta, var ett dylikt ställe stode att finna? 13