4 Elis Wadstein: En fingervisning om, vad detta forve betytt, giver enligt min mening tillägget om detsamma: er /uarke gengr ifir men ne fenaðr. Detta visar, att ordet måste ha betecknat något ställe, som i följd av naturförhäållandena var sädant, at varken folk eller kreatur kunde passera däröver. Jag anser därför sannolikt, att nämda forve uppkommit ur et äldre for-.fen, et ord, som är sammansatt av for- «fördärvlig, farlig» (samma ord som Bugge förutsatt för for-vé) ock fen «träsk» och alltså betyder <farligt träsk»; Fritzner översätter just fen: «blød Myr, som er ufremkommelig for Folk og Fæ»! Detta ord återfinnes troligen i det fornno. Forfen, namn på en gård i Sparbyggiafylki (anfört hos Munch, Beskriv. ov. Norge s. 73). Först har /orfen ljudlagsenligt övergått till forven (jfr. Noreen, Aisl.-anorw. gram. 185 anm. 1). Formen forve för forven beror så på inverkan från det följande /orvé, i det skrivaren trott sig i båda fallen ha att göra med samma ord. Kanske har /orven i hans original varit skrivet forve med otydligt förkortningstecken för nasal över -e, yarigenom misstaget underlättats. Möjligt är ock, att han fattat forven såsom bestämd form till det följande forve! (obs., att handskrifterna äro ganska unga: från början af 14:de årh.) Den av mig förutsatta formen forve för forfen utgör emellertid icke endast en möjlighet. I nyno. finnes nämligen faktiskt ett liknande ord: sekkjefæ «hængedynd» (anfört hos Aasen under fen) utan -7ι, huru nu försvinnandet av -n är att förklara. Det här diskuterade stället har således innehållit, att «man skulle föra missfoster till ett djupt träsk ock begrava det på ett ställe, där varken människor eller kreatur kunde passera över». Ett dylikt forfen «förrädiskt träsk» kallas så i lagen (för övrigt med -en liten ordlek) för forvé /tins illa på grund av den såsom det synes fordom ganska vanliga föreställningen, att träsken utgjorde tillhåll för onda makter; jfr. t. eks., att trollet Grendel i Beovulf bodde i ett fen. Att detta lagställe är att tolka på nyss framhållna sätt ! Den i en handskrift förekommande formen /orre för forve (jfr. Bugge, anf. st.) är att jämföra med fno. f/orrað < */or-cað, varom se min Fno. hom:bokens ljudl. § 65.