Kort öfversigt af den moderna italienskans ljudlära. Af Herman Andersson. Någon detaljerad beskrifning öfver de italienska ljudens bildning motsvarande de utmärkta fonetiska arbeten, som vi äga för franskan, engelskan, tyskan och de nordiska språken, finnes icke. De för germaner afsedda italienska språklärorna hafva visserligen sin ljudlära, men denna är hufvudsakligen af orthoepiskt innehåll, och hvad uttalet angår inskränka sig författarne till att mer eller mindre genomgående identifiera de italienska ljuden med motsvarande inhemska. Det enda af verkligt vetenskapligt värde, som i denna sak erbjudes den, som söker göra sig förtrogen πίθα italienskt uttal, äro de här och hvar i fonetiska arbeten kringströdda jämförelser mellan en och annan ljudföreteelse i italienskan och motsvarande i andra språk. Jag tänker härvidlag hufvudsakligen på J. Storms Ænglische Philologie och Lyttkens-Wulffs på olika ställen publicerade « ljudtabeller», som äfven upptaga italienska ljud. Men en om också kortfattad sammanhängande framställning saknas. Och denna brist är i viss mån förklarlig. Italienskan har för det första icke den praktiska betydelse, hvilken tillkommer franskan, engelskan och tyskan, det är för utlänningen mera ett läs- än talspråk. Vidare erbjuder det italienska ljudsystemet för skandinaver och tyskar färre egendomligheter än engelskan och franskan. Äfven den, som med nu förefintliga knappa hjälpmedel på egen hand beredt sig för samtal på italienska, torde nog nästan genast utan vidare svårighet förstå en bildad italienare, under det att man under liknande förutsättningar omöjligen skulle kunna reda sig med de båda andra språken. Härtill kommer möjligen ock, att på grund af den skiftande dialektala anstrykning,