H. Andersson: Den moderna italienskans ljudlära. 27 som äfven de bildades uttal af italienskan ännu erbjuder’, utlänningens felaktigheter icke äro fullt så märkbara, som när han talar språk med mera enhetligt uttal. Dock bör väl en framställning af ett af Europas mest välljudande tungomàäl icke sakna sitt intresse, äfven om, hvilket här är fallet, dess författare måste erkänna sig vara endast en dilettant på den deskriptiva fonetikens område. Det är ganska sannolikt, att föreliggande försök till en noggrannare bestämning af de italienska spräkljuden innehåller många fel och ofullständigheter, men om, som jag vågar hoppas, min korta framställning kunde tjäna som utgångspunkt för en välbehöflig diskussion 1 ämnet, vore den ju icke utan all nytta. Hvad mig själf beträffar äro alla anmärkningar rörande mina här meddelade iakttagelser kärkomna, dä jag sedan en tid tillbaka gjort samlingar till en kortfattad italiensk grammatik, i hvilken naturligtvis äfven skulle ingå en framställning af uttalet. Under det att jag på ort och ställe gjorde mina anteckningar, var det min mening att ej offentliggöra. dem förrän samtidigt med utgifvandet af den tilltänkta språkläran. Denna ursprungliga plan, som jag sedermera frångick, förklarar i någon män, att jag i många fall nöjt mig att i grofva drag bestämma de undersökta spräkljuden. Dessa mina nu offentliggjorda anteckningar gjordes under en sex månaders vistelse i Florens. Jag hade där rikt tillfälle att dagligen under samtal iakttaga såväl det toskanska som det norditalienska uttalet. Till lärare hade jag en ung florentinare, student vid Istituto degli Studj Superiori, och det är hufvudsakligen pä hans uttal som jag baserat min analys. Jag står i tacksamhetsskuld till en känd dialektforskare, prof. E. G. Parodi, hvilken jag i ett par tvifvelaktiga fall bedt kontrollera mina iakttagelser. En för mig rätt kännbar brist under mina studier på utländsk botten var, att jag saknade åtskilliga fonetiska arbeten, som vidröra italienska ljudförhällanden. Isynnerhet beklagar-jag, att jag först vid hemkomsten ' Att.riktigt tillämpa skilnaden mellan slutna och öppna e- och o-ljud tyckes nu vara alldeles omöjligt för en norditalienare utan linguistisk bildning. Med afseende på konsonanterna söker man däremot mera rätta sig efter det högtoskanska eller högromerska uttalet.