34 Herman Andersson: ô («o chiuso»). Detta ljud är alldeles icke identiskt med sv. ὦ i åt eller franskt slutet o i côte, eau. Det italienska ljudet bildas, åtminstone i allmänhet, med mindre framskjutna läppar, men med samma tungställning som det svenska. Att läpparne äro mera tillbakadragna, är lätt att iakttaga. Detta ô har en dragning åt eur. zu, hvilken isynnerhet framträder, då vokalen är kort: t. ex. molto, gotta. Den som likt mig använder kort sv. å och således har kvalitativt samma vokalljud i gå och gått’, märker genast skilnaden mellan sv. å ochit. 6: Anm. Före r finnes åtminstone i Toskana en tendens att något framskjuta tungan vid uttalet af ð, så att vokalen kommer att närma sig wu-ljudet i sv. surra. Hos en norditaliensk föreläsare kunde jag observera ett ljud, som alldeles sammanföll med det svenska, hvilket möjligen var en dialektreminiscens eller kanske ock en misslyckad härmning af det toskanska uttalet, ty personen i fråga ville verkligen «toscaneggiare». Föröfrigt har man, som sagdt, här endast att göra med en tendens, som är mer eller mindre framträdande hos olika individer, ja, ljudnyansen i fråga är icke alltid lika tydlig hos en och samma person. u. Öfverensstämmer fullkomligt med det s. k. europeiska ui fe. toute, tduo. s.y. Diftonger. De diftonger, i hvilka 7 ingår (ss. piede, lei), ha vi redan behandlat. Hvad beträffar de med u inledda (suono, tuono, buono, qui, quando) förtjänar anmärkas, att efter labial och velär (buono, qui) det första elementet är långt mera konsonantiskt än efter dental (suono, tuono). Den toskanska reduktionen af uo till o (novo f. nuovo) tyckes undvikas i vårdadt samtalsspråk. Allmänna anmärkningar om vokalerna. Αἴ föregående redogörelse framgär, att italienskan saknar rundade främre vokaler, y, ö, nasalvokaler, samt obetonadt s. k. e mixte ss. i t. Gabe, sv. gosse. Detta sista är väl att beakta vid uttal af finalt obetonadt e, t. ex. pesce. Vidare må framhållas tendensen, att med större emfasis förbinda större mun- Detta korta ż-ljud förekommer i mitt uttal endast i böjningsformer, hvilkas stam har långt å ss. gått, stått, o. s. v.