36 H. Andersson: Den moderna italienskans ljudlära. t. ex. af £ i fato kan göra, att en italienare tror sig höra lång konsonant (fatto). Med afseende på konsonantkvantitet har utlänningen ock att iakttaga förekomsten af lång konsonant före tonen: caffé har lång konsonant som vårt sv. kaffe, men samma betoning som i franskan. Hvad satsaccenten beträffar vill jag endast påpeka, att i frågesats det sista ordet vanligen uttalas med högre ton och med biaccent (och därmed följande förlängning) på den obetonade finalen. Jfr. det skilda tonfallet i {1 professore ὁ in casa såsom fråga och påstående sats. Då italienskan i de flesta fall icke utmärker fråga genom särskild ordställning, är det riktiga tonfallet här af stor vigt, enär falsk betoning kan föranleda missförstånd. Ett fel, som lätt insmyger sig i germaners uttal af italienskan, är att i påstäãende framställning ge det finala obetonade e för stark ton, emedan man söker undvika det dunkla e (i sv. gosse).