Festskrift t1 Vilhelm Thomsen. 89 betydelseförhållanden verka både på yngre och äldre personer, hvilka eljest visa ringa smak för språkfrågor, så får man vid läsandet af Andersens uppsats (och en annan i liknande riktning af Kr. Nyrop) ett lifligt intryck, att just från denna sida af språkforskningen måste komma «forfriskende og befrugtende pust», som kunna i breda lager af befolkningen framkalla och befordra intresset för modersmålets studium. Både af detta skäl och pä grund af de nämnda uppsatsernas vetenskapliga värde mäste man med glädje hälsa de bägge författarnas nya grepp pâ ett omräde, där de redan förut visat sig hemmastadda. «Sammenfald og berøring» behandlar vissa af idéassociationernas inverkningar på språket. När ett ord under språkutvecklingen skilt sig från sina ursprungliga släktingar och uppträder mera isoleradt, kanske blott i en enda fras, ställes det gärna af tanken i förbindelse med ett annat, vanligare förekommande ord, med hvilket det har stor (helst fullständig) likhet i uttalsformen, men alls ingen ursprunglig släktskap; då inträffar sammanfallande («sammenfald»): det «svagare» ordet uppslukas af det «starkare» och är, åtminstone för den folkliga uppfattningen, förloradt såsom särskildt ord. I de stående uttrycken (till) lif (d. v. s. kropp; jfr tyska Zeid) och själ samt (med) lif (d. v. s. hängifvenhet, kärlek; jfr tyska Zied’, Liebe) och lusi torde den stora allmänheten icke tillägga ordet {7} annan betydelse, än detta har t. ex. uti förbindelserna på Zf och död, i lif och lefverne. Kan det «svagare» ordet icke till sin betydelse förlikas och förenas med ett formellt liknande «starkare», så utdör det. Att substantivet vä/d eller veld (fsv. vild) med sin sammansättning oväld och dennas afledning ovä/dig sedan långt tillbáka fört en tynande tillvaro, beror säkerligen därpå, att dels sambandet med vilja är fördunkladt och förgätet, dels olikhet i betydelse förhindrat association med välde, väldig. Afven två betydelser af samma ord kunna sammanfalla. I adjektiven gıýmild, grátmild uppfatta sannolikt alla svenskar, som sakna kunskap i fornspråket, -mild i samma betydelse, som det numera alltid har såsom enkelt ord, ej i dess äldre betydelse «frikostig». | Men äfven då «sammanfallande» ej kan ifrågakomma, blir det ord, som på något sätt kommit att stå enstaka, så att dess rätta förklaring ej längre står klar för folkmedvetandet, ofta utsatt för associationer. Tanken söker gärna en anknytningspunkt och finner lätt nog en sådan i ett (vanligen alls icke besläktadt) ord, som har någon likhet i uttalet och någon motsvarighet i betydelsen. Härigenom inträffar då «berøring», som kan vara antingen kraftigare, så att ọrdet undergår en väsentlig förändring till sin betydelse, d. v. s. får ett tydligt «biljud», eller ock svagare, sã ordet undergår ringa eller ingen ändring till bety-