90 Anmeldelse af delsen, men erhåller en lindrig «biton», som förnimmes i ordets estetiska valör, dess brukbarhet i vissa stilarter. Exempel på (stark) beröring visar svenskan i ordet resenär (eg. = ryttare), hvilket på grund af association med resa, resenumera ofta uppfattas såsom liktydigt med «resande». Kvinnonamnet Dagny har, så vidt ref. kunnat finna, ej någon etymologisk, mytisk eller historisk grund att tacka för sin upphöjelse till titel på Fredrika- Bremer-förbundets nya tidskrift, utan blott ljudlikheten med «ny dag» (näml. för kvinnosaken)!. Begreppen sammanfallande och kraftig beröring täcka i viss mån hvad man vanligen kallat folketymologi. Förf. har emellertid sökt att både i den principiella utredningen och i val af exempel förhålla sig själfständig mot dem, som förut behandlat detta ämne. ἶ De frågor, hvarpå förf. inlåter sig, kunna naturligtvis icke alla betraktas som definitivt besvarade; i vissa enskilda är ref. af något olika mening. : Redogörelsen (s. 277 —9) för den nyare danskans osäkerhet i bruket af prepositionerna ad och af (hvilka bägge i obetonad ställning hvardagligt uttalas a) är kanske ej tillräckligt tydlig för icke-danskar. Dock synes förf. anse uttrycken síor af vækst, bange af sig vara mindre riktiga; så måste man väl förstå det Ὁ I namn äro svenskarna vanligen mycket känsliga för bitoner. Med afs. på dopnamn kan hänvisas till de gäckande «barnrim», som meddelas af Nordlander i Sv. Landsm. V 5, 219—35. I sammanhang härmed må det tillåtas ref. att framställa en förmodan angående uttalet af helgonnamnet Lucia. Helgonets dag (13 dec.), som firas i vestra Sverige, kallas af folket (åtm. i vissa trakter) Lússe-dagen, Lússe-festen; men den bildade klassen uttalar namnet med betoningen Lucia; anledningen till denna betoning kan ju i någon män vara analogi med de allmänna Maria, Sofia (möj). tillika det franska Lucie), men sannolikt äfven sträfvandet att undvika den «fula» ljudlikhet, som de flesta skulle ha förnummit i uttalet Lúcia. — Vid antagande af tillnamn , (familjenamn) väljer mången något, som har «adlig klang», d. v. s. i ljudet erinnrar om vissa adelsnamn. A andra sidan förekommer, individuellt eller allmännare, på bitoner grundad känsla af något löjligt eller motbjudande. Exempla sunt odiosa, men sä mycket kan ju antydas, att «Salig Dfmbom» någon gång ingifver personer, som ej varit vana vid att höra verkliga familjenamn på -bom, fördom mot sådana, samt att sådana namn som Dillberg, Dillman o. d., när de första gången höras, ljuda mindre väl i somligas öron (jfr dille — delirium, dil//strömare samt stockholmska skällsord såsom dillhħaj o. d.). — Ett egendomligt missöde tyckes följa de svenska försöken att öfversätta den danske konungen Sven Haraldssons binamn. I början återgaf man det med «íveskägg»; för att fä en ordagrannare och exaktare öfversättning (kanhända ocksä för att undvika ljudlikheten med namnet på det impopulära djuret fveséjärt) skrefvo sedan några författare ¢juguskägg, andra tjufeuskägg, men den förra formen har hos mäånget barn framkallat tron, att konungen hade 20 skägg, den senare leder tanken på skäggig tjuf (jfr bärsärksskägg, Tegnér Frith. XII).