94 Anmeldelse af träffas af den holbergska (af förf. citerade) frågan: «Hvorfor heeder een, som er født skievbenet, velbaaren?» P. K. THORSENS uppsats om «Glidning og spring» (s. 809 —834) — d. v. s. de förändringar, som i språket försiggå dels småningom, liksom omärkligt och efter bestämda lagar (— <«glid- ` ning»), dels liksom genom våldsamma och plötsliga språng (= «spring»), — har till hufvudsakligt innehåll att påpeka vissa inskränkningar i ljudlagarnas regelbundna verksamhet, näml. å ena sidan vissa arter af «spring», ἃ andra sidan forms kvarstående (relativt) oförändrad på gammal ståndpunkt. Det senare är (menar förf.) förhållandet i orden 7a och nej, där ljudkonservatismen förklaras genom det ständiga sträfvandet efter tydlighet’, samt i åtskilliga fall, där skriftspråket verkat återhållande. Det skrifna har nämligen vid läsning och föredrag i allmänhet uttalats alldeles efter bokstafven”, och skriftspråksformen har, då vid dess sida existerat en ljudlagsenligt utvecklad talspråksform, gällt såsom ädlare, såsom normalform. Har däremot talspråksformen en tid bortåt saknats eller åtminstone föga brukats inom de trakter eller de lager af befolkningen, af hvilka skriftspråket väsentligen berott, så har ordets återupplifvande i litteraturen likaväl kunnat ske med «spring» som med (relativt) oförändradt behållande af den gamla formen. I detta sammanhang anställer förf. en värdefull undersökning öfver anledningarna till det skenbart godtyckliga sätt, på hvilket det nyare språket behandlat medeltidsböjningen: gloth, gløthær; nut, nytær; brun, bryn; naghi, næghl; mus, mys; lus, lys; thraath, thræthær. HĦans utredning af den kollektiva användningens inflytelse på formernas utveckling i nyare tid är tilltalande. För «Fremmede ords behandling i oldnordisk digtning» redogör FINNUR JÓNSSON, s. 204—29. Det synes (enl. s. 205) vara blott de icke-germanska lånorden, han vill undersöka? ; bland dessa fórbigår han (enl. s. 205 noten 2) de tidigast inkomna (som akkeri, ketill, Κάϊν, bikarr o. d.) samt (jfr s. 212) pína m. fl. «ord, som har fået borgerret i sproget»; gränsen blir måhända något osäker. Versrader, hvari lånorden uppträda, äro med stor flit och omsorg samlade från (norsk-)isländska skaldeverk ända in i 15:de århundradet, förf. har tydligen nedlagt τ Om tidigare gjorda försök att förklara förhållandet yttrar förf. sig icke; något större hänsyn till det, som förut blifvit af andra framställdt, hade varit önsklig både här och på andra ställen, t. ex. s. 322 (i fråga om thi ο. 5. ν.). 2. Förf:ns anmärkningar i ämnet äro af intresse, men tyckas ej vara uttömmande. Hans åsikter om skriftspråkets starka inflytelse på bildandet af särskilda uttalsformer redan i äldre tid (då läsning ju blott i ringa utsträckning förekom) framträda utan tillräckliga bevis och torde ej i allo vara hållbara. 3 Dock upptagas s. 207 /dðmaðr, frjámorginn, 5. 217 Aðalbrikir.