Festskrift til Vilhelm Thomsen. 95 mycket arbete på denna materialsamling, och det skulle helt visst ej hafva kostat honom synnerligen stor ytterligare möda att komplettera den, så att den blifvit uttömmande '. Så väl exempelsamlingen som de på denna byggda öfversikterna af de främmande ordens kvantitets- och öfriga ljudförändringar samt böjningsformer i fornisländskan måste anses som ett godt och gagnande bidrag till språkhistorien. Angäende några enskildheter må det tillåtes ref. att framställa sina (föga betydande) anmärkningar. liga sprâkformer (hvilket ju haft vissa fördelar, men kanske än större olägenheter), så borde han dock hafva på något särskildt sätt betecknat de delar af lånordet, om hvilka fullständiga upplysningar ej kunna uti den ifrågavarande versen vinnas genom rimmet eller metern; så t. ex. slutstafvelsen af Tómás i andra exemplet (s. 210), andra stafvelsen (-a- eller -ἀ- ὃ) i #Ævstakius (8. 218) 0. s.v. «Mikall» bildar i första exemplet (s. 209) hending med þykkir; kanske bör Mikkall antagas såsom biform (jfr hvad som s. 225 säges om dd, f, pp, ít); assonansen i de båda andra citerade versraderna berör ej namnet. Det er ej klart, hvarför förf. (s. 215 noten) anser det «sikkert urigtigt» att skrifva Márja (jämte Mária); man har ju (se s. 214) både Cécilja och Cécilia; jfr för öfrigt Antekja (af lat. Antiochīa), Lilja. Fornnordisk poesi är föremål äfven för en annan af festskriftens uppsatser: «Nogle personnavne i Starkaddiginingen» af AXEL OLRIK, s. 116—30. Den grundlige forskaren i Nordens sagohistoria anknyter här några djärfva, men, som det tyckes, ganska plausibla hypoteser till sina egna äldre undersökningar om Starkadsdikterna och till de af Müllenhoff vunna resultaten i ämnet. Till det äldsta stoffet i Starkadssångerna räknar förf. hjältarna Hama, Visinn och Vazi, som han anser vara uppkallade efter två finska stammar (öster om Ladoga) och den östligaste slaviska folkstammen (mellan Volga och Dnjepr). Såsom något yngre betraktar han Zani och Vin, hvilka han (ehuru tyekande) ` identifierar med de nordiska formerna af flodnamnen Don och Dvina. Ett tredje stadium representeras af Zæsir”, uppkallad efter ljacherna eller ljecherna, d. v. s. polackarna. Till det 1 Han har ej anlitat rimorna, i hvilka ju en och annan hit hörande företeelse af intresse möter, t ex. Filpó (af lat. Philippus) i Filpó-rimur , jfr äfven namnen i Skikkju-rimur. Af äldre otryckta cykler äro särskildt Bærings-rimur rika på utländska nomina propria. ? Eller Lésir? ‘Jfr F. Jónssons nyss omtalade uppsats, s..212 jämte not. 1.