Festskrift til Vilhelm Thomsen. 97 Andersen underkastar de hittills uppställda förklaringarna af den kända omständigheten, att vokalen i den s. k. perfektreduplikationen i grekiskan och germanska språk alltid uppträder som e, i latinet som e, u, o, i skr. som a, 7, u (allt efter rotvokaleın), en sträng kritik, som i synnerhet är riktad mot Osthoffs och Brugmanns sista uttalanden. Han framställer därpå själf den förmodan, att det härskade en brokig vokalism i det idgm. grundspråket, i det att rotvokalen själf återuppträdde i reduplikationsstafvelsen, och att först sedan genom utjämning i de särskilda språken den systematiska förenkling infördes, som vi förefinna i de öfverlämnade formerna. I grekiskan kunde t. ex. augmentet ê- och det stora antalet rötter med denna vokal föranleda ett genomförande af reduplikation med s; i skr. äro a-rötterna mycket öfvervägande till antal och kunna således lätt förklara införandet af a i alla rötter, som ej innehålla 1 eller τι. Andersen vill i denna artikel ej fullständigt afgöra frågan, utan blott väcka diskussion därom — måtte han snart själf glädja oss med en utförlig undersökning af detta intressanta ämne, hvaröfver han framkastat så skarpsinniga teorier. S. SØRENSEN, 7il spørgsmålet om Adityd’erne. S. 3385—52. Med utgångspunkt i Bergaignes tydning (La religion védique) at Aditya’erna såsom Agvedas högste gudar, vänder sig Dr. Sørensen mot dennes framställning af Varuna såsom den absolute härskaren öfver de andre; ett fel, som föranledt Bergaigne till två oriktiga slutledningar. Den ena är, att det fysiskt onda skulle komma att tillskrifvas Varuna själf, som till och med identifierats med dess representant ormen Vrtra, ja ursprungligen varit identisk med denna. Det andra är, att Varuna skulle blifvit afsatt af Indra, sedan han själf undanträngt Dyaus, dvs. försatt hans dyrkan i bakgrunden. Dessa slutledningars riktighet bestrider Sørensen genom en noggrann tolkning af ifrågakommande vedaställen, hvarvid han ofta nödgats ingå på andra lärdes förklaringar. Som resultat framgår, att Aditis söner visserligen voro gudar i etisk mening, men dock därjämte bibehöllo sin gamla kosmiska betydelse, liksom Aditi själf var ett personifieradt element. Först sedan öfvergingo de i (12) solgudar, hvilket Mitra redan varit. och hvartill såväl den ut- bredda poetiska beteckningen af solen som Aditya som ock brahmanernas rationalism bidrogo. Den idgm. högste guden Dyaus — Ζεύς (himmel) — synes redan tidigt hafva trädt tillbaka föf «himlaherren» (divó ásura/), den indiske Varuna, den iranske Ahuramazda. Agveda representerar alltså i detta fall ett äldre stadium än mazdeismen, hvari det etiska har en gifven öfvervikt. Dock kan denna sista hafva . framträdt ganska tidigt. Vi- hafva sålunda en lång utveckling af den indiska religionshistorien för oss; den i synnerhet af Varuna Nord. tidSškr. f. filol. “3416 række. III. 7