98 Anmeldelse af företrädda etiska riktningen måste vara yngre än den idgm. dyrkan af Indra, hvilken motsvarar Herakles och Thor, och i jättarnes strid Zevs. I Rishis’ riktning mot det uppbyggliga (i det Varuna alltid uppträder såsom en visserligen sträng, men god och helig gud), som redan går förlorad hos brahmanerna, hatva vi väl att se en reformation, som liknar Zoroasters verksamhet. Men då den icke, som denna, satte något nytt i stället för det gamla upplösta, sammanstörtade slutligen det ihåliga systemet. Man identifierade gudarne, utan att upplösa dem, med offret och dess ingredienser; brahmanerna läto dem endast vara sinnebilder af offer, i det de påfunno nya legender därom. I stället för den gamla religionen trädde slutligen å ena sidan mīmāamsisternas ateism, ἃ andra sidan antingen ett slags kosmologisk monoteism (deism) eller panteism (det absoluta) eller populära religioner (Vishnu och Rudru-kretsen). F. Holthausen. De uppsatser i ofvannämnda festskrift till Vilh. Thomsen, hvilka falla inom den klassiska linguistikens eller filologiens råmärken, äro till antalet icke mindre än sju och beröra mycket skilda områden inom denna omfattande disciplin. Det är ett synnerligen vältaligt vittnesbörd om vidden af det inflytande Thomsen utöfvat, att vetenskapsmän, som odlat hvar sin gren af det klassiska studiet, hvar för sig genom att lämna sitt bidrag till denna hyllningsskrift erkänna’ att de under sin vetenskapliga utbildning stått under påverkan af honom. — Dessa uppsatser äro mer eller mindre betydande allt efter det ämne, de behandla, och den utförlighet, som ägnats dem. Tillsammans afge de ett synnerligen vackert vittnesbörd om att de klassiskt filologiska studierna i Danmark på ett lyckligt sätt häfda de anor, de äga inom detta lands vetenskap. Då en mera djupgående diskussion icke kan ägnas dem på grund af utrymmesskäl, skall referenten stanna vid att i hufvuddrag ange deras innehåll — så mycket mera som de falla inom så pass skilda områden, att referenten icke känner det som en förödmjukelse att vidgå att det skulle på vissa punkter bereda honom svårighet att ingå i ett kritiskt bedömande af dem. Karn Hupe anger sina Spredte Jagttagelser i Thukydid (p. 59—65) som «Brudstykker af et større Arbejde», och läsaren får också omedelbart det intrycket att dessa iakttagelser böra ses i ett större sammanhang för att få sin rätta relief. Förf. undersöker här Thukydides’ obiektivitet förnämligast på hans skildring af Kleons och Diodotos’ tal i den atenska folkförsamlingen rörande Lesbiernes bestraffande (III, 37—40 och 42—48). Att döma af detta fragment kommer Hudes arbete att bli af synnerligen stort intresse, utmärkt för en fin och säker iakttagelse och fritt för den konstruktion på fri hand, som äfven i uppfattningen af den Thu-