100 Anmeldelse af om omedelbart förgången (/stuc quod das consilium mihi Te cum illa verba facere de isita re volo PI. Mil. gl. 1108 Ussing) — utvidgningar af den egentliga presensbetydelsen, som ingalunda äro främmande för grammatici, men som här blifvit med synnerligen goda exempel belysta ur litteraturen. — R. BESTHORN påvisar i uppsatsen om Aristoteles og de arabiske Grammatikere (p. 166—172) genom slående paralleler att den arabiska grammatiken icke haft rätt att, som skett, anses vara en original arabisk skapelse, utan at den fastmera fotar på de grekiska grammatici, särskildt Aristoteles. — Deúń till omfång och äfven till innehåll mest betydande uppsatsen af dem, som falla under begreppet klassisk filologi är A. B. DRrAcHMANNS Skyld og Nemesis hos Aeschylus (p. 173—203), en skiss af den lifsåskådning, som ur Aeschylus’ tragedier kan påvisas som för denne skald egendomlig. Uppsatsen har åtskilliga beröringspunkter med samme författares i denna tidskrift, II p. 145—168, offentliggjorda kritiska referat af Richters bok Zur Dramaturgie des Aeschylus. Uppsatsens innehåll är i korthet följande: vid sidan om grekernas objektiva världsåskådning (Pindarus, Sophokles), som sade: «glöm icke, när det går dig väl, den begränsning, du såsom människa är underkastat; ty en glömska däraf är ett förebud för olycka», och Nemesisteorien (Herodotos), som lärde: «kom ihåg att, får du mycken lycka på din lott, den är ett varsel för mycken olycka; ty din lycka är ett brott mot harmoniens lag, som fordrar att lycka och olycka lika fördelas», träder hos Aeschylus ett annorlunda färgadt åskådningssätt fram, hvars ledande ord är rätifärdighet, och hvars innehåll är, att olyckan är straffet för ådragen skuld (ὕβρις), icke för åtnjuten lycka, under det att lyckan själf är det godas belöning', ett åskådningssätt, som han vunnit icke genom spekulationer öfver gudarnes väsen, utan genom begrundande af människovärlden själf. Men detta personliga äåskådningssätt ligger så att säga insprängdt i ett skikt af nationel grekisk åskådning, så att Aeschylus ofta möter oss med uttryck, som äro karakteristiska för den åskådning, hvilken han på -andra ställen synes medvetet träda i opposition mot. Till slut ger förf. antydningar om att denna hos Aeschylus så skarpt utpräglade åskådning troligen icke saknade botten i den attiska folktron,” liksom den äfven litterärt redan tidigare satt sig märken i grekernas litteratur (Hesiodus, Solon). Drachmanns uppsats är i hög grad ' Aeschyli Agamemnon, Risbergs öfvers., v. 754. Jag för min del har en åsikt ifrån andras skild: ett illdåd i en framtid får en ättlägg, som har likhet med sitt ursprung. Städs ädel frukt däremot bär de redliges stamträd.