Festskrift til Vilhelm Thomsen. 101 väckande för en konkret uppfattning af den store dramatikern, och utmärker sig för en behaglig bredd i framställningen. Johannes Paulson. Dr. E. G1GAs' uppsats om «det første Udkast til et berømt Værk» s. 90—97 innehåller ett litteraturhistoriskt meddelande af stort intresse. Det väldiga träd inom den andliga odlingens värld, som etiketterats med «upplysningens» namn och under hvars krona än i dag mången hälst älskar att dväljas — medan åter andra gärna såge det borthugget ur kulturens skog, emedan det påstås skymma det himmelska ljuset — detta träd, hvars olika grenar bära så många berömda namn, har kanske sin starkaste rot i Pierre Bayles berömda «Dictionnaire historique et critique», som bär äret 1697 på titelbladet. Och den första rottråden är det, som nu Dr. Gigas upptäckt i Köpenhamns kungliga bibliotek, då han i den Thottska samlingen påträffat utkastet eller första stommen till detta berömda värk. Dr. Gigas meddelar en hel del upplysningar om den lilla handskrift i kvart, där Bayle samlat anteckningar för sin dictionnaire och på hvars sjätte blad läses: «Q. F. F. Q. 5. — le 27 Oct. 1689. Incipit. — Generalis delineão errorum (alicujus momenti) emendatorum à me P. Βωίϊο. Roter. Phiphiæ et Histor. Profess. In Dictionnario Morery.» Förhållandet var ju nämligen, att Bayles arbete tillkom såsom rättelser till Louis Moréris Dictionnaire historique, som vid denna tid (1689) utkommit i fem upplagor, och det är i denna anteckningsbok B. börjat utföra dessa rättelser, hvarmed han för öfrigt fortsatte äfven efter att första upplagan utkommit. Det är icke direkt någon tillfällighet, att det blef Dr. Gigas förunnadt att göra detta fynd, ty genom sin sysselsättning med Bayles korrespondans, hvarur han meddelat ett urval (Kbhvn. 1890), var han väl förtrogen med Bayles /andstil och det var denna som ledde honom på spåren. Däremot är det ju en egendomlig tillfällighet att denna handskrift råkat komma till Köpenhamn och en förklaring af huru så skett hade varit rätt intressant, om ock blott som bibliotekskuriositet. För öfrigt har visserligen fyndet mer än blott kuriositetsintresse. Det lämnar en välkommen inblick i värkstaden, i Bayles arbetsmetod. Det visar, som Dr. G. påpekat, oriktigheten af Des Maizeaux’ uppgift att Bayle endast i sin ungdom sysselsatt sig med att samla material till sina böcker, under det att sedan hans minnẹ skulle räckt till; å andra sidan, anmärker förf., har Brunetière knappast rätt, då han förmodar att Bayle icke