64 C. M. Z.: Anm. af G. Friedrich, Q. Horatius Flaccus. Sed ut aequo animo fero puerilem impetum hominis harum rerum rudis, ita nunc ipse sperno reicioque ea quae de voce οὔ δ 18 olim disputavíi. Probabilius enim mihi nunc videtur cognata esse cōmere et cōmis atque ex radice em profecta (primo dicta cömere, cõemis). Nam ut cømere est apte componere, quod docet Serv. ad Verg. Aen. 8. 129 «vitta comptos ramos», ita cōmis is dicitur qui iucunde et lepide componit vel concinnat vel conciliat animos vitam usumque hominum. — P. 337 Maur. «Neque melius est», inquit, «Zanderi quome, quod ille — horribile dictu — ex '‘quosme’ ortum esse vult!» Minus horrebit Maurênbr., si cognoverit, quod instrumentali aut locativo casu ita dictum esse coniecerim, id Umbros dixisse dativo casu pusme et Gothos hvamma, utrumque ex *quosme(i); v. Brugmanni Gramm. Comparativ. II 784 sq. Et Stolzius in Iw. Muelleri Antiquitatum t. II? p. 309 «quom tum aus *quo-sme *to-sme». Sed de’ ipsa re ego quidem dubito quod guome ex coniectura mea restitutum est. Maurenbr. legit illo loco (Ter. Scaur. p. 28 K.) quomne (cuine codd.), quod pro simplici quom esse dicit. Sed ex ep. Cic. fam. IX 22.3 elucet quomne vel, quod voce quidem ac pronuntiatione idem est, cumne oportuisse ab Romanis, qui quidem obscenitatem fugere vellent, vitari. — Festus p. 408 (290) scribit in carmine aliquo dici tame pro tam. Quod etsi nihil habet suspecti, Maurenbrecher mutavit in tanne. Magnam audaciam ac libidinem hominis novas atque inauditas voces in sua incude procudentis. Sed haec vereor ne iam longiora videantur. Lundae. . C. M. Zander. G. Friedrich, Q. Ħoratius Flaccus, Philologische Untersuchungen. Leipzig 1894, Teubner. VIII -| 232 s. Denna bok är en samling exegetiska bidrag, hvari större delen af oderna samt åtskilliga epoder, satirer och epistlar behandlas. Än undersökes en hel dikts sammanhang, än enskilda ställen. Förf. framletar ur Horatii dikter bidrag till kännedomen om skaldens eget lif och låter dessa iakttagelser i sin ordning sprida ljus öfver dunklare ställen i dikterna. Härmed är förenad en tendens att låta skaldens personlighet rycka in öfverallt i dikterna. I detta hänseende bildar Friedrich ej sällan en motsats till Kiessling. För denne äro Horatii älskarinnor mest fantasifigurer, för Friedrich äro de lefvande varelser med kött och blod. Och de i oderna skildrade situationerna gälla för Friedrich nästan utan undantag som målningar ur skaldens och hans vänners eget lif. Så t. ex. menar Friedrich att I 9 (Vides ut alta stet nive