26 Elis Wadstein: (Grágás 1..5. Däremot har icke säkert kunnat visas, att sætia næmd även betytt «tillsätta nämd». Den första paragrafen i här ifrågavarande flock översätter jag således: «Konungen eger sammankalla (undersöknings)nämd inför sig, ock lagmannen (eger sammankalla nämd) ἃ tinget.» (Om sÆ’o/a såsom utmärkande rättighet är att jämföra Schlyter under δκοία 1; næmd betyder även enligt Schlyter «i synn. nämnd, som utnämndes för att undersöka vissa tvister 1. brottmål»). Genom detta stadgande medgives alltså åt konungen rätt att sammankalla (undersöknings)nämd ock säledes att gripa in i lagskipningen, men detta finge han endast göra «firi sik», men icke «a pinge», där rättsförhandlingarna fortfarande skulle ledas av lagmannen. I detta konungens «sammankallande av (undersöknings)nämd inför sig» ha vi enligt min mening början til vad som senare kallas kunungs ræfst. Vad det var för saker, rörande vilka konungen egde avhälla «nämdsession», därom finnas här inga närmare bestämmelser. Sannolikt berodde detta mycket på, huru tilltagsen konungen kunde vara, ock huru långt eftergivenheten hos landskapet kunde gä. Rörande två saker säges dock uttryckligen, att de skola behandlas å allmänt landskapsting, ock alltså icke t. ex. inför konungen. I slutet av den här behandlade flocken heter det nämligen: «þær (nämligen «ἃ aldra götæ ping») ma folk ætleþa ok sættum lysæ». Vg. IV. 12. I de här givna domarereglerna heter det bland annat: «Nu ær þe fiughur domæren' ma hindræ. eit ær kiærlek. anæt ær hat. þridiæ ær gawur. fiærdþæ ær ræzl». Härmed är att jämföra det hos Bebel i hans Opuscula noua, Strassburg 1508 5. K iij verso, anförda: «Hæc quattuor peruertunt omnia iudicia. Pinguia dona, odium, fauor et timor, exitio sunt iudiciis per.quæ iudex corrumpitur omnis». Sutor, Der hundert-Augige blinde Argos, Kauffbeyren 1740 anför s. 330: «Amor, odium ἃ proprium Commodum, sæpe ' Ackusativ; se förf. i denna tidskrift III. ı f.