Anmeldelser. F. T. Cooper, Word Formation in the Roman Sermo plebeius. Boston & London 1895; Ginn ἃ Co. XLVII - 527 5. Kort efter Meyer-Lübkes framställning af den romanska ordbildningen (Grammatik der romanischen Sprachen II, 2) framträder Coopers vulgärlatinska ordbildningslära. De båda verken komplettera ju nödvändigtvis hvarandra og gifva tillsammans en ganska fullständig och detaljerad bild af vulgärlatinets lif och utveckling i en viss riktning under loppet af många sekler. Dock är de båda författarnes syn på ämnet i mycket olika. Meyer-Lübke är koncist deskriptiv och behandlar äfven noggrant prefix-, suffix- eller afledningsbetydelsen. Cooper är mera resonerande, sysselsätter sig i synnerhet med statistiska jämförelser och förhållandet mellan olika latinska språkarter, men glömmer därvid stundom att karakterisera betydelsen af de bildningar, han behandlar. De första raderna af Coopers företal upplysa om att han ämnat skrifva vulgärlatinets historiska grammatik. Då det emellertid blef för mycket på en gång, bröt han ut en del deraf, den som synes ge de tydligaste exemplen på skilnaden mellan vulgärlatin och klassiskt latin. Han blir derigenom ständigt upptagen af att visa, att det eller det fenomenet är vulgärt, och i hvilken mån det är vulgärt och hvad det har för motsvarighet i det klassiska språket. Han har ock funnit sig föranlåten att sàsom inledning förutskicka en allmän karakteristik af vulgärlatinet. Dock är att märka, att denna term vulgärlatin ej förekommer hos förf. (sermo vulgaris förekommer en eller annan gång, men i hvilken betydelse?). Då man läser hans titel, skulle man tro, att han ville sätta sermo plebeius i stället; men sedermera samordnas (s. XX) sermo cotidianus och sermo plebeius vid sidan af hvarandra, och därtill fogas ytterligare i någon obestämd förbindelse sermo rusticus och sermo militaris (s. XXIII). Det är en brist, att ej dessa arter af latin sammanslagits till en enhet, då de dock har det gemensamt att vara i visst fall motsatsen mot det klassiska latinet. Det är med hänsyn därtill som såväl Schuchardt som Meyer-Lübke och referenten begagnat vulgärlatin såsom sammanfattande benämning för sermo plebeius, rusticus, prisca latinitas, etc.*; desto hellre som de romanska ν᾿ Se Forhandlinger paa det fjerde nordiske filologmeøde, 5. 147.